2 Historik och gällande ordning m. m.
Under medeltiden utsågs de svenska konungarna genom val av menigheter med olika sammansättning. Först under Gustav Vasas regeringstid infördes regler om arvsrätt till tronen. I en första arvförening på Västerås riksdag 1544 fastslogs en tronföljdsordning som räknade med arvsrätt endast för män och genom män. På riksdagen 1590 beslöts en ny arvförening, vilken innebar att arvsrätt på kvinnolinjen kunde komma i fråga om alla manslinjer dog ut. Enligt de arvföreningar som gällde under de följande hundra åren var arvsrätten tidvis begränsad till män. Under andra delar av samma tidsperiod tillerkändes kvinnor en subsidiär arvsrätt. Från år 1719, då Ulrika Eleonora valdes till drottning, har däremot kvinnlig arvsrätt varit utesluten. Nu gällande successionsordning av år 1810 fastslår en agnatisk tronföljdsordning för efterkommande till sedermera Karl XIV Johan.
1973/74 års författningsreform innebar ingen ändring i successionsordningens regler om arvsrätt till kronan. Däremot upphävdes 9 § successionsordningen som innehöll föreskrifter om utseende av nytt kungahus m. m. för bl. a. det fall att det nuvarande skulle utgå på den manliga sidan.
Motioner om införande av kvinnlig tronföljd har med början år 1952 behandlats av riksdagen vid flera tillfällen under de senaste årtiondena. I regel har motionerna avvisats. Vid riksmötet 1975/76 beslöt emellertid riksdagen att hos regeringen anhålla om utredning och förslag till kvinnlig tronföljd.
Enligt 1810 års successionsordning är endast äkta manliga bröstarvingar till Karl XIV Johan successionsberättigade till den svenska tronen. Inte bara kvinnliga medlemmar av kungahuset utan även deras manliga efterkommande saknar arvsrätt. Detta framgår bl. a. av 3 § successionsordningen.
De arvsberättigade prinsarna inbördes företrädesrätt till tronen anges i 1 §. Den avgörs efter två principer, nämligen primogenitur- och linealprinciperna. Av flera bröder är det den äldste som ärver tronen. Tronen går därefter i arv till hans manliga efterkommande i den ordning som de i rätt nedstigande led är närmast ättens huvudman, dvs. Karl XIV Johan. Först när den äldste broderns släktlinje har dött ut, övergår tronen till hans närmast yngre broder och dennes avkomlingar i rätt nedstigande led osv.
I successionsordningen finns också regler om förlust av rätten till tronen.
I 4 § erinras om att konungen enligt den alltjämt gällande 2 § i 1809 års regeringsform skall vara av den rena evangeliska läran. “sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Vidare föreskrivs att prinsar alltid skall uppfödas i samma lära. Den som inte bekänner sig till denna lära är utesluten från all successionsrätt. I 4 § föreskrivs också att prins skall uppfödas inom riket dock utan att någon verkan anges för det fall att detta inte sker.
Vidare föreskrivs i 5 § att prins som gifter sig utan att konungen, sedan statsrådets tankar inhämtats, lämnat samtycke därtill har förverkat arvsrätten
