X
dock alla kända och brukliga skalor, – endast 6 i hela det för Kyrkosången antagna tonsystemet, [1] – tillsammans icke flere än 12. Förutsatt, att man har ett stående och oombytligt tecken för hwarje ton, huru skulle det wara swårare att lära 12 sådane, än att lära 28? Det är menniskan hardt nära så naturligt att sjunga, som att tala, och talet lånar oupphörligt af tonerna och deras naturlagar alla röstens böjningar och modulationer. Hwarföre skulle det wara swårare att lära, weta och utsäga det oarticulerade ljudet af en bestämd ton från dess tecken, än af ett ord från dess bokstäfwer? Det sednare anses nödwändigt, öfwas flitigt, och lyckas derföre, det förra aktas ringa, ehuru obilligt, öfwas litet eller intet, och anses derföre swårt och för många omöjligt. Om man under Påfwedömets tid hade föreslagit att kräfwa af hela landets menighet läsning ur bok, så skulle detta säkerligen blifwit ansett, om icke farligt, dock omöjligt. Likwäl äger nu hela Sweriges allmoge, med få undantag, denna färdighet. Man göre tillämpning häraf emot det tänkesätt, som råder om möjligheten af Kyrkosångens allmännare förbättring. Skulle någon alldeles wara utan tonsinne och öra för sången, hwilket sällan inträffar – mindre fallenhet och sen fattning är ej brist af sinne – så är detta ett naturfel af samma art, som det, hwilket hindrar andra studiers öfning för dem, hwilka dertill sakna all förmåga och böjelse. Man aflyser icke derföre dessa kunskapsgrenar, eller försummar deras öfning wid lärowerken; de äro för många och de fleste fattlige, och om få hinna
- ↑ Författaren känner wäl, att detta antal kan förökas, men han utesluter det, som utan saknad kan umbäras.
