XIV
sång - och detta är dock de flestes gåfwa [1] - blifwa småningom så kunnig i läsning af toner, som i läsning af ord, åtminstone för Kyrkosång. Der folkskolor finnas, skall det ock, efter några år, blifwa en lätt sak att åstadkomma äfwen fyrstämmig sång, om man så wil, å de Psalmer, som dertill för högtider finnas tjenlige, och werkligt samljud af flere hundrade, ja mer än ett tusende röster, efter Församlingarnes talrikhet.
Men will och wågar man, af fordom eller oerfarenhet, icke sträcka sina förhoppningar så långt, så gifwes ett enkelt medel, att, med begagnande af zifferskriften endast till hjelp för örat och gehöret, hinna det önskade målet af en ren, enstämmig Kyrkosång. Detta kan ske genom bruket af Psalmodikon, ett instrument, som endast är egnadt åt Kyrkosången. Det består af en enda sträng, wid hwilken skalornas ziffror äro tecknade, och wetenskapen, att efter zifferboken tractera det, är i det mesta afgjord med kännedomen af ziffrorna, till och med 8. Dess byggnad är ock så enkel, att hwar och en, som lärt handtera hyfwel och knif, kan sjelf förfärdiga det. I en Församling, der menigheten för hwart hus skaffat sig zifferbok och Psalmodikon, - på landet en kostnad af twå högst tre R:dr, om äfwen Psalmodikon köpes - behöfdes således icke mer, än uppgift af Psalmerna en helg förut, då hwar och en med röst begåfwad antingen sjelfmant lärde sig melodierna till nästa helg, eller kunde tillhållas att göra det. Likaledes wore ej mer af nöden för sång i stämmor, sedan rösternas egenskap af Sopran,
- ↑ Att så är, bewisar den starka och någon gång correcta sång, som höres i wåra Kyrkor, af de få Psalmer, som menigheten funnat lära af ödet, naturen och slumpen.
