rikedom bistå oss. Hwarifrån annars, under försummelsen af all wård, den rörelse, hwarifrån de himmelska behag, som stundom möta oss af den för andakten, ehuru ännu så bristfälligt, uppstämda sången i wåra Kyrkor? Kärleken skyler all öfwerträdelse, och fromheten, i dess spädaste bemödande att gå sin Gud till mötes, döljer tusende swagheter, ja förwandlar stundom det, som war ett fel för det yttre, til skönheter för det inre sinnet, och, genom närwarelsen af ett Högre Namn, till talande uttryck af mensklighetens allmänna jemmer. Härtill kommer egenskapen af en sång i massa, hwilken utan saknad umbär den större skicklighet, som en sång af färre röster oundwikligen kräfwer.
En högt aktad författare säger: "Den enkla sång, som i forntiden af de orientaliska folken nyttjades wid deras Gudstjenst, gjorde, efter alla beskrifningar, en för oss obegriplig werkan." Hyllom sångens gode ande, och wi skole ärfara den. Man öfwar ifrån barndomen Filologi och kännedom af språk, så lefwande, som döda, ehuru minst det nödwändigaste af alla, som är modersmålet, hwilket man på allwar sällan wårdar sig att uppsöka i dess källa. Språken äro förståndets tungomål, och kunna endast oegentligt och figurligt antyda kärleken och lifwet. Tonerna och sången äro deremot lifwets och känslornas egentliga modersmål, och finnes ett lif, åt hwilket dessa ej förmå att gifwa en röst, så finnes ock för detta intet uttryck på jorden. Betänker man nu, att wåra Psalmmelodier äro ett arf genom tiderna, från menniskor, som warit beklädda med nådens och naturens
