Om ziffrornas och andra teckens betydelse i
den här anwända tonskrift.
I. Enligt det urgamla språkbruket i harmoniläran, antyder 1 första tonen i en gifwen skala, 2 den andra, 3 den tredje, 4 den fjerde, 5 den femte, 6 den sjette, 7 den sjunde, 8 octaven eller den åttonde.
II. Tecknet plus (+) ger tillkänna, att tonen är stor, minus (-), att den är liten och x, att den är förhöjd. Det sista nyttjas för den första, fjerde, och femte tonen; Men i skalorna förekommer det endast för den fjerde. Man har walt ett snedt kors, dels för att teckna missljudet (dissonancen), eller det, så att säga, skefwa förhållande, hwari en sådan ton står till den rena första tonen, dels och i synnerhet för att äga särskilt tecken för dessa trenne toner, som ej rätteligen kallas stora, utan förhöjda.
III. I följd häraf betecknar 1 rena primen, x1 förhöjda primen; -2 lilla secunden, +2 stora secunden; -3 lilla terzen, +3 stora terzen; 4 rena qwarten, x4 förhöjda qwarten; 5 rena qvinten, x5 förhöjda qvinten; -6 lilla sexten, +6 stora sexten; -7 lilla septiman, +7 stora septiman; 8 rena octaven; flere toner förekomma, ej i wåra Psalmers melodier. Man hade kunnat utbyta äfwen 8 mot 1; men af wissa skäl har man infört den, såsom ett särskilt tecken af sångmeningens slut med octavens sista ton. Det förekom sinnet otillfredställande att icke fullända denna sångens lilla symboliska ewighet, det första tonen i den åttonde och sista återfinner sig sjelf, och begynnelsen änden. Wid sång af ziffror är likwäl åtta,
