att ej den ena skulle ofta confundera den andra, och derigenom sedan ofreda sjelfwa Gudstjensten. Här wisar sig nu uppenbart, att tonskriftens noggranna kännedom för kyrkosången är en helig angelägenhet, hwilken, i denna wår swaghet, angår icke mindre än helgden af Guds eget namn och ära. Förmå wi icke sjunga med sinne af psalmens inre mening, så må wi åtminstone sjunga med rediga begrepp om dess form, säkert och rent. Det förra gör andagt, det sednare correcthet. I correctheten kungör sig sångens ande, och wäcker andagten, hwaremot han, den förutan, wid en skrän utan sammanhang, förblir stum, och förgäfwes wäntas från himlen, till en i allmänhet ofrom menighet.
Om Sång i Stämmor.
Sedan interwallerna, så wäl genom sång, som läsning, äro öfwade till färdighet, – en ganska måttlig möda, hwilket hwar och en, som med uppmärksamhet genomgått denna uppsats, lärer inse – är sången i stämmor, hwad swårigheten angår, en småsak, hwilket, med god wilje, gör sig sjelf. I församlingar, som äga wexelskola, hwarest ofwannämde skicklighet blifwit ungdomen bibragt, och inom hwilkas område, i följd af läge och wana, de fleste qwarstanna, som i skolan blifwit underwisade, är den fyrstämmiga sången redan möjlig inom 6 eller 8 år, när karlrösterna genomgått målbrottet och bildat sig till Bas och Tenor, och kan sedan wäxa årligen i wärdighet och makt, genom öfningen och rösternas stigande talrikhet, intill en af socknens folkmängd ungefärligen bestämd gräns. I början och till dess saken kommit i gång, kunde, å landet, de, som blifwit i skolan underwisade och sjunga i samljud, den blidare årstiden församla sig på Helgens morgon, en timme före Gudstjenstens början, för att en eller annan gång genomgå sina stämmor i gemensamhet med skolungdomen, som då tills widare, finge på sin del de båda öfwerstämmorna. I stad likaså, eller måhända dagen förut, efter sjuringningen. Anförare af sången kan icke saknas i en församling, hwarest wexelskolan upptagit sången.
