het och Gudsfruktan, förekommer mig Swea Folk, såsom ett litet Israel för sin Gud, tidigt uppgående i Hans hus att lära sig lofwet och sin Guds dyrkan, förnimma Hans seder, lagar och rätter, och öfwa sig att älska och bewara dem. Mig tyckes, som såge jag wåra fromme Förfäder, upplefwande i deras efterkommande, med tro och ärlighet af de gamla dagar, wandra ännu, som förr, i stilla och helig gemensamhet inför sitt folks Skapare och Fader. Enfald, frid och ewig förtröstan trycka åter stämpeln af sin storhet på alla dess företag och göra dess lif till lycka, och dess död till ära. Hwad kunde yttre fiender, om än så mäktige, emot ett sådant folk, hwars gränsor, såsom dess wälfärd bewakades af Herrans härar? [1].
Den som icke wågar att anse föreställningar af denna art annorlunda, än såsom ett fromt swärmeri, uppmanas att öppna sin Bibel och påminna sig hwad Gud aldrig upphörde att göra för sitt Israel, så länge det ännu trodde Hans ord och ärade Hans Namn, med någon uppriktighet. Månne Juda i förebilden hade för sig ett mäktigare och trognare förbund, än Christenheten i wäsendet? Eller är det gamla Förbundet större, än det Nya, och löftet mer än uppfyllelsen? Eller har det högre, allt omfattande glädjebådet, hwilket så segerrikt intog alla fornwerldens samhällen, ingjöt sin ande i alla dess former och lifwas af en så allmän menniskokärlek, någonsin från sin omsorg uteslutit naturen, samhällsskicket och folkens wälfärd? Christenheten har förgätit sin Gud och sig sjelf, och känner icke mer, hwarken sin rätt eller sin förmåga genom tron och de werk, som Herren behaga.
Slutönskan och Förklaring.
Hwar och en, som för Himmelriket är lärd, säger wår Frälsare, frambär gammalt och nytt ur sin skattkammare. Matth. 13: 52. Sådant blir utseendet,
- ↑ Swenska Folket är, mig weterligt, det enda, hwilket såsom folk har ett werkligt offer för Gud att uppwisa. Ett sådant war det trettioåriga kriget, hwilket för oss, såsom folk, grundar en ewig rätt emot alla wåra fiender. Ware fredad och wälsignad wåre store förfäders åminnelse!
