Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På slaget ett!

angränsande, där hans kungliga höghet redan väntade på sin strå­lande vackra dam.

— Madame, supén väntar oss, sade prinsen och bjöd Mar­guerite sin arm. — Och jag är full av hopp. Gudinnan Fortuna har visat sig så onådig mot mig vid spelbordet, att jag med all säkerhet hoppas, att Skönhetens hulda gudinna skall le mot mig.

— Har ers höghet haft otur vid spelbordet? frågade Mar­guerite.

— Usch ja — en fatal otur! Blakeney är inte nöjd med att vara den rikaste bland min fars undersåtar — han gynnas också av den mest förvånansvärda tur i spel. Var ha vi honom, vår oöverträfflige rolighetsminister? Jag försäkrar er, min fru, att detta liv skulle vara en dödande torr och tråkig öken utan era leenden och hans dråpliga infall.


XIV.
På slaget ett!

Supén hade varit ytterst animerad. Alla de närvarande för­säkrade, att aldrig hade lady Blakeney varit mera förtjusande, och aldrig hade lustigkurren sir Percy framkallat mera hjärtliga skratt­salvor.

Hans kungliga höghet hade skrattat, tills tårarna runno utför hans kinder åt Blakeneys enfaldiga och dock så komiska svar. Hans fåniga versrader »Vi söka’n till sjöss, vi söka’n till lands!» etc. sjöngs på melodien av »Hej, muntra britter!» och till ackom­panjemanget av glas, som hårt stöttes i bordet. Lord Grenville hade dessutom en ytterst skicklig kock — ryktet påstod, att han var en ättling av en gammal adelsfamilj, som, efter att ha förlorat sin förmögenhet, kommit för att söka sin lycka i Utrikesministe­riets kök.

Marguerite Blakeney var vid sitt mest glittrande solskenshumör, och ej en människa inne i den överfyllda matsalen hade en aning om den förfärliga strid hon utkämpade inom sig.

Klockans visare skredo oavlåtligt framåt. Man hade hunnit

107