Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På slaget ett!

engelsman befallt förrädaren de Tournay och andra att samman­träffa med hans utsända.

Men det tyckes nu, som om han bestämt sig för att icke skicka sina hantlangare, utan »fara själv i morgon». En av de personer, som jag om en liten stund kommer att se inne i supé­rummet, avreser alltså med det första till Calais, och denna per­son skall jag följa, tills jag spårat honom till den plats, där dessa förrymda franska aristokrater vänta på honom. Ty denne man, min nådiga, kommer att vara just den, som jag spanat efter i nära ett år, den man, vars fyndighet överlistat mig, vars rådighet korsat mina säkraste beräkningar, vars djärvhet och övermod slagit mig med häpnad... Ja, just mig!... Och jag har ändå varit med om åtskilliga galna streck i min dar!...

— Och Armand? avbröt hon.

— Har jag någonsin svikit mitt ord? Jag lovar er, att den dag Röda nejlikan och jag avresa till Frankrike, skall jag med en speciell budbärare sända er hans oförsiktiga brev. Än mer — jag ger er Frankrikes ord på att samma dag jag får tag i denne fribytarhövding, som kallar sig Röda nejlikan, skall S:t Just vara här i England och falla välbehållen i sin förtjusande systers armar...

Med en djup, sirlig bugning och ännu en blick på pendylen gled Chauvelin ut ur rummet.

Marguerite tyckte sig tvärs igenom allt sorlet, musikens toner, dansen och skrattet, höra hans kattlika steg, där han gled fram över salongernas bonade golv... Hon tyckte sig höra honom stiga utför den breda trappan, gå fram till matsalen och öppna dörren.

Ödet hade avgjort, hade förmått henne att tala, att begå ett lumpet, avskyvärt dåd, för broderns skull, som hon älskade. Hon lutade sig tillbaka i stolen, stilla och undergiven, och för sina hettande, värkande ögon tyckte hon sig ännu alltjämt se skepna­den av sin skoningslöse fiende.


*   *
  *  

När Chauvelin kom in i matsalen, låg den alldeles öde. Den hade detta trista och motbjudande utseende, som stundom på mor­gonen möter oss hos den baldräkt vi burit aftonen förut.


112