Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Man och hustru.

ännu kunde skänka henne skulle ligga uti att åter känna den man­nens kyss på sina läppar.

— Lyssna vad jag vill förtälja för er, sir Percy, återtog hon, och hennes stämma klang nu låg, mild och oändligt öm. — Ar­mand var allt för mig — allt. Vi hade inga föräldrar, utan upp­fostrade varandra. Han var min lille far och jag hans lilla mor — på det sättet höllo vi av varandra. Så kom den dag — hör ni på mig, sir Percy? — då markisen de S:t Cyr lät sina lakejer grovt misshandla min bror — den bror, som jag älskade mer än allting annat i världen. Och vad hade han förbrutit? Han, en plebej, hade vågat lyfta sina ögon till aristokratens dotter — där­för narrades han i en fälla och blev halvt ihjälslagen...

O, vad jag led! Skymfen frätte sig som ett gift djupt ned i min själ. När tillfället yppade sig och jag var i stånd att taga min hämnd, tog jag den. Men min mening var endast att draga en smula ängslan och förödmjukelse över den stolte markisen. Han konspirerade med Österrike mot sitt eget land. Slumpen gav mig kännedom därom; jag nämnde om saken, men jag visste inte — hur skulle jag kunna ana det? — att man lade ut försåt för mig och narrade mig. När jag förstod, vad jag hade gjort, var det för sent.

— Det är måhända en smula svårt, madame, sade sir Percy, sedan tystnad rått ett ögonblick mellan dem, att något noggran­nare skärskåda det förflutna. Jag har erkännt för er, att mitt minne är kort, men jag hade dock helt visst för mig, att jag vid tidpunkten för markisens död bönföll er om en förklaring beträf­fande just dessa samma förargliga rykten. Om detta minne ej nu spelar mig ett spratt, så är jag av den uppfattningen, att ni då vägrade mig varje förklaring. Och av min kärlek fordrade ni en förödmjukande underkastelse, som den ej var beredd att foga sig uti.

— Jag önskade pröva din kärlek till mig, men den bestod ej provet. Förr brukade du säga mig, att du levde och andades blott för mig och för kärleken till mig.

— Och för att pröva denna kärlek begärde du, att jag skulle offra min heder, sade han, medan småningom hans okänslighet tycktes vekna, den hårda strängheten smälta. — Du begärde, att

Orczy. Den röda nejlikan.9
129