Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Farväl!

— Jag skall aldrig glömma, madame, att ni hedrat mig ge­nom att taga mina tjänster i anspråk.

Orden voro hövliga och formella, men de avkylde henne ej denna gång. Hennes kvinnohjärta hade förstått tyda den dunkla skriften djupt ner i hans.

Han gjorde åter en bugning för henne och bad om lov att anträda färden. Hon stod bredvid, när han hoppade upp på Sul­tans rygg, och när han galopperade ut genom grindarna, tillvinkade hon honom ett sista farväl.

En krökning av landsvägen dolde honom snart för hen­nes blickar. Hans ridknekt, som tillika var en trotjänare, hade svårt att hålla samma snabba fart, ty Sultan flög framåt som en stormvind.

Marguerite vände och gick åter in, med en suck, som näs­tan var av lycka. Hon begav sig tillbaka till sitt rum, ty plöts­ligt, likt ett trött barn, kände hon, hur sömnen blev henne över­ mäktig.

Hennes oroliga hjärta tycktes med ens ha stillats, och fastän det ännu var uppfyllt av en obestämd trängtan, verkade ett ljuv­ligt hopp som en välgörande balsam för hennes sargade inre.

Hon kände ej längre någon ängslan för Armands skull. Den man, som just nyss ridit bort i avsikt att hjälpa hennes bror, in­gav henne det fullaste förtroende till hans kraft och förmåga. Hon undrade över sig själv, att hon någonsin kunnat betrakta honom som en fåfäng narr med tom hjärna — naturligtvis hade han ställt sig så för att dölja det svidande sår hon tillfogat hans kärlek och hans tillit. Sina rätta känslor tvang han tillbaka, och han ville ej låta henne se, hur mycket han alltjämt älskade henne och vilka kval han led.

Men nu skulle allt åter bli bra. Hon skulle böja sin egen stolthet, förödmjuka den inför honom, förtro honom allt och lita på honom i allt. Och så skulle de lyckliga dagar återvända, då de brukade vandra tillsammans i Fontainebleaus skogar, då de en­dast talade helt litet — ty han var ej någon meddelsam natur — men då hon kände, att invid det breda bröstet skulle hon alltid finna lycka och ro.

Ju mera hon tänkte på den flydda nattens händelser, desto

140