Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den hemlighetsfulla ringen.

husbonde ämnade gå ombord på sin kutter, som låg förankrad alldeles nedanför London Bridge. Så långt hade sir Percy ridit; där hade han mött Briggs, skepparen ombord på »Måsen», och så hade han skickat ridknekten tillbaka till Richmond med Sultan och den tomma sadeln.

Denna underrättelse gjorde Marguerite mer förbryllad än någonsin. Varthän ämnade sig sir Percy just nu med »Måsen»? För Armands skull, hade han sagt... Gott! Sir Percy hade mäk­tiga vänner överallt. Kanske han ämnade sig till Greenwich, eller... Men Marguerite upphörde med alla gissningar; snart skulle ju det hela få sin förklaring. Han hade sagt, att han skulle komma tillbaka, och att han inte skulle glömma...

En lång, sysslolös dag, låg framför Marguerite. Hon vän­tade besök av sin forna skolkamrat, lilla Suzanne de Tournay.

Med all den muntra illparighet, som hon hade till sitt för­fogande, hade hon framfört sin anhållan om Suzannes besök till hennes mor grevinnan så, att prinsen av Wales hörde det. Hans kunglig höghet hade genast uttryckt sitt gillande och förklarat, att han skulle ha det nöjet komma på visit till de båda unga da­merna under eftermiddagens lopp. Grevinnan hade ej vågat säga nej, utan hade sett sig tvungen att mycket mot sin vilja låta Su­zanne resa för att tillbringa en hel förtjusande dag hos sin vän­inna i Richmond.

Marguerite väntade henne ivrigt; hon längtade efter att få prata trevligt om den gamla skoltiden. Hon kände, att just nu skulle Suzannes sällskap vara henne kärare än någon annans, och hon gladde sig åt att få tillsammans med henne ströva omkring i den vackra gamla trädgården och lummiga hjortparken eller vandra längs med flodstranden.

Men Suzanne hade ej kommit ännu, och när Marguerite var färdigklädd, redde hon sig till att gå utför trappan. Hon såg ut som en helt ung flicka denna morgon i sin enkla musslinklänning, med ett brett blått skärp omkring den smärta midjan och den fina fichun korslagd över bröstet. I spetsarnas veck hade hon stuckit in några mörkröda höstrosor.

Hon gick ut i korridoren utanför sin egen våning och stod ett ögonblick stilla vid början av den skulpterade gamla

142