Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den hemlighetsfulla ringen.

räkningar och kvitton. Marguerite hade aldrig förr kommit att tänka på, ej heller hade hon funnit det mödan värt att fråga, hur sir Percy, som allmänt ansågs så klent begåvad å huvudets väg­nar, bar sig åt för att förvalta den kolossala förmögenhet, som hans far hade efterlämnat åt honom.

Alltsedan hon kommit in i detta prydliga, ordentliga rum, hade hon mötts av så många överraskningar, att detta tydliga be­vis på mannens affärsbegåvning endast väckte en flyktig förundran hos henne. Men det stadgade henne också i den övertygelsen, att han med sitt stundom narraktiga uppträdande, sin vurm för granna kläder och sina fadda kvickheter ej blott förställde sig, utan även spelade en noggrannt planlagd och instuderad roll.

Marguerite betogs ånyo av undran. Varför gjorde han allt detta? Varför skulle han, som tydligen i grund och botten var en allvarlig och tänkande man, lägga an på att inför sina med­människor uppträda som en fåfäng och narraktig sprätt med tom hjärna?

Han kanske önskade dölja sin kärlek till en hustru, som visat honom sin ringaktning... Men helt säkert kunde ett dylikt ändamål ha vunnits med mindre offer och mycket mindre besvär än det oavlåtliga fasthållandet vid en inlärd och onaturlig roll...

Hon kände sig stå inför en oförklarlig gåta, och en känsla av hemskhet började få makt med henne. Hon ryste till och kände sig illa till mods inne i detta stränga och mörka rum. Där funnos inga tavlor på väggen utom det vackra porträttet av Boucher, endast ett par kartor, båda över trakter av Frankrike, den ena från nordkusten, den andra från Paris’ omgifningar. Hon undrade just, vad sir Percy behövde dem till.

Hennes huvud begynte värka, och hon vände sig om för att gå ut ur denna egendomliga, förbjudna kammare, som hon trätt in uti och som hon icke förstod. Hon ville ej, att kammar­tjänaren Frank skulle träffa på henne här, och med en sista blick omkring sig tog hon ett par steg mot dörren. Då stötte hennes fot mot ett litet föremål, som tydligen legat på mattan tätt intill skrivpulpeten och nu rullade tvärs över rummet.

Hon böjde sig ned för att taga upp det. Det var en massiv guldring, med en liten oval platta, varå fanns inristat ett tecken.


Orczy. Den röda nejlikan.10
145