Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Juden.

Han tog med nypan en duktig pris snus.

Endast den, som någon gång i misshugg luktat för starkt på en peppardosa, kan göra sig en avlägsen föreställning om det hopplösa tillstånd, vari en kraftig pris av denna starka vara för­sätter en mänsklig varelse.

Chauvelin tyckte, att hans huvud höll på att sprängas i bitar, och den ena nysningen efter den andra betog honom andedräkten. För ögonblicket var han blind, döv och stum, han endast nös, fräste och sprutade, och under detta ögonblick tog Blakeney helt lugnt, utan den ringaste brådska, sin hatt, plockade fram litet små­mynt ur fickan, som han lade på bordet, och klev med långa steg ut genom dörren.


XXVI.
Juden.

Marguerite behövde någon tid för att sansa sig. Den senaste korta episoden hade egt rum på mindre tid än en minut, och Desgas och soldaterna befunno sig ännu omkring tvåhundra alnar från »Grå katten».

När hon riktigt fattade vad som hänt, fylldes hennes hjärta av en egendomlig blandning av glädje och undran. Det hela hade gått till så nätt och behändigt... Chauvelin var fortfarande absolut hjälplös, vida mer än han skulle ha blivit efter ett slag med knytnäven. Ty nu kunde han varken se, höra eller tala, och hans listige motståndare hade helt hastigt smugit sig undan.

Blakeney var sin väg; helt säkert hade han för avsikt att söka förena sig med flyktingarna i fader Blanchards stuga. För ögonblicket var Chauvelin hjälplös, och ännu så länge hade ej Röda nejlikan fångats av Desgas och hans män. Men alla vägar och stigar bevakades av patruller, och särskilt hade man ett öga på alla främlingar. Hur långt skulle väl Percy kunna gå, i sina granna och uppseendeväckande kläder, utan att bli observerad och följd?...

Nu klandrade hon åter sig själv för att hon i alla fall ej stigit ned från sitt gömställe och varnat honom... Det var ju

200