Den röda nejlikan.
IV.
Den röda nejlikan.
De sågo alla muntra, till och med lyckliga ut, där de sutto runtomkring bordet — sir Andrew Ffoulkes och lord Antony Dewhurst, två typiska unga engelsmän med gott utseende, av god börd och god uppfostran, från detta nådens år 1792, och den aristokratiska franska grevinnan med sina båda barn, vilka helt nyss med knapp nöd undgått så överhängande faror och äntligen funnit en säker tillflyktsort på gamla Englands kust.
Borta i hörnet hade de båda främlingarna tydligen slutat sitt dominoparti. Den ene av dem steg upp; och stående med ryggen mot det glättiga bordsällskapet, makade han med mycken noggrannhet sin vida rock med de tredubbla kragarna till rätta.
Medan han gjorde detta, kastade han en hastig blick runt omkring sig. Alla voro fullt upptagna med att skratta och prata, och han mumlade sakta orden: »nu»! Med en vighet, som tydligen förvärvats genom långvarig övning, släppte då kamraten ned sig på alla fyra och hade i nästa ögonblick ljudlöst krupit in under ekbänken. Främlingen yttrade därpå ett ljudligt »god natt!» och vandrade lugnt ut ur skänkrummet.
Ej en enda medlem av bordssällskapet hade lagt märke till denna egendomliga och tysta manöver, men när den okände slutligen stängde skänkrummets dörr bakom sig, drogo alla instinktmässigt en lättnadens suck.
— Äntligen ensamma! sade lord Antony helt förnöjd.
Då reste sig den unge vicomte de Tournay, med glaset i handen, och med den behagfulla tillgjordhet, som var egendomlig för denna tid, lyfte han det högt och sade på bruten engelska:
— En skål för hans majestät Georg den tredje! Gud signe honom för hans gästfrihet mot oss alla, stackars landsflyktingar från Frankrike!
— Hans majestät konungens skål! instämde lord Antony och sir Andrew och drucko redligt i botten.
— En skål för hans majestät kung Ludvig av Frankrike,
27
