4 Motioner i Första kammaren, Nr 21. , Droskbilar äro minst farliga, ty de ha ans-var för människor och sitt officiella uppdrag. Äventyrligare ställer det sig ofta med lastbilar, som storma majestätiskt fram med maskinkulturens varor upptornade i höjden. Farligast äro manliga privatchaufförer och särskilt s. k. gentlemannachaufförer. De sistnämnda representera kanske oftast bilsporten. som söker sätta rekord med största möjliga fart, ehuru de gemenligen ha mera gott om tid än fotgängare och cyklister, som måste hinna fram i tid till sina göromål. Åro de i sällskap med damer förledas de lätt till särskild manhaftighet i körningen, ty "mannens mod är kvinnan kärt". I anslutning till den premierade maktställningen för maskinkulturen byggas nu även i landsbygden allt mindre landsvägar utan företrädesvis bilvägar. Fotgängarna, förskräckta av maskinens annalkande, få fortfarande i stor utsträckning skynda ut åt dikeskanterna eller stanna och försiktiga cyklister ofta stiga av sina cyklar. Och dock är fotgängarens och cyklistens framfärd och tidsbesparing lika laglig och helig som mo torfordonets. Det klagas numera officiellt i stad och även på landsbygden över att fotgängare, cyklister, hästfordon, ja, även spårvagnar äro till "hinder för trafiken" d. v. s. för motortrafiken. Brott och straff. Vägtrafikstadgan manar som sagt alla vägfarande till varsamhet. Ovarsamhet ådagalägges i regeln utan att det behöver inträffa någon olycka. Överträdelser i senare händelser borde därför också beivras. Det kunde äga rum genom stickprov, uppfångade från den allmänna samfärdseln. Så sker emellertid icke. Goda skäl kunna åberopas för en sådan underlåtenhet, men den strider dock formellt mot stadgan. Undersökning verkställes endast, när genom slumpen också en olycka inträffat. Endast då kommer enligt praxis stadgans bestämmelser om bötesstraff för överträdelser av en ordningsföreskrift i bruk. Sällan inträffar väl, att en fotgängare, som låt vara av egen ovarsamhet sammanstött med en bil, åstadkommit olycka för någon annan än sig själv. För det allmänna eller andra har ju då ej vållats större fara än som sker genom ovarsamhet i allmänhet utan förening med olyckshändelse. Det var därför med förvåning jag på sjukhuset underrättades om detta åtal. För mig med 50-årig domareverksamhet inom alla instanser blev det en överraskande nybildning i rättsväsendet. Tilldragelsen kunde möjligen förklaras som ett smickrande erkännande av det stora värde mitt jordiska liv ägde för det allmänna, vilket jag därför icke hade rätt att äventyra. Sa var emellertid givetvis icke meningen. Man tillåter oss att göra försök till självmord eller genom ovarsamhet vålla oss skada till kropp och själ på en mängd andra sätt, utan att det åtalas. Det tycktes mig, att här förelåge ett undantagsfall. Så har även den allmänna opinionen uppfattat det med sitt ogillande av åtalet.
