12 Motioner i Första kammaren, Nr 21. svären, att ett betydande antal fotgängare dömts för ovarsamhet och att icke ens den nämnda invändningen friat från ansvar. Förhållandet är, att jag och allmänheten aldrig hört talas om en sådan rättskipning, förrän genom referaten av den mot mig förda rättegången. Från olika delar av landet och alla samhällsklasser har till mig muntligen eller skriftligen uttalats förvåning, att en sådan orimlighet kan vara tillåten i en rättsordning. Språkets skarpaste adjektiv ha därvid ymnigt kommit till bruk. Men även inom domstolarna ha nu meningarna börjat resa sig mot ett sådant gyckelspel. I det av högsta domstolen den 27 juli 1934 slutdömda målet, som refererats vid underrätten, ha som sagt sex överdomare emot fem förklarat, att en fotgängare, vilken endast skadat sig själv, ej kan fällas till ansvar för sin ovarsamhet. Åklagaren låtsar i besvären icke om denna erinran. Han säger, att domstolarna ej fästat avseende vid denamma. Men hovrätten, som med tre röster mot en godtog samma erinrah, är väl ockå en domstol. Och högsta domstolens utslag, som med fyra röster mot tre kom till en annan slutsats, är väl icke mycket värt. Man måste förmoda, att det ej kommer att gå för sig att inom rättskipningen från åklagares och doxnstolars sida fortfara med en sådan rättskipning i strid mot den allmänna rättsuppfattningen och det nämnda uppvaknandet inom överrätterna. Men bakom denna erinran ligger även en annan erinran mot rättskipningen. Jag har redan berört den vid rådhusrätten under rubriken brott och straff. Det slumpas med fotgängarens öden fruktansvärt. I ett rättsfall avdömt i högsta domstolen den 2 juni 1934, fann underrätten den överkörde fotgängaren ensam skyldig till ovarsamhet, hovrätten fann bilisten ensam skyldig och högsta domstolen fann fotgängaren ensam skyldig. I det förra rättsfallet tappade fotgängaren ihögsta instans på endast en röst. I dylika fall drabbas fotgängaren av utomordentliga strafi såsom påbröd till sina ringa böter. Fotgängaren förlorar all rätt att av vederbörande försäkringsanstalter, i vilka bilarna enligt lag tvångsförsäkrats, erhålla ersättning för sina utgifter i sjukvård, för sveda och värk och för invalitet m. m. För förlorad arbetstid lärer landets rättskipning oskäligt vägra ersättning. När domstolarna efter gottfinnande om än enligt lag söka fördela vållandet efter vissa bråkdelar i ansvaret, så leder denna vanskliga matematik till att, från fotgängarens gottgörelse avdrages så mycket, som motsvarar den bråkdel av ovarsamheten, som antagits böra falla på honom. Men icke nog härmed. Den lagstadgade tvångsförsäkringen av skada genom motorfordon har tillkommit för att skydda tredje man icke minst fotgängaren i hans rätt till skadestånd. Även bilföraren blir skyddad, vilket ock är riktigt. Men här föreligger en stor skillnad mellan bilisten och fotgängaren. Bilföraren är på grund av bilens försäkring fritagun från all ersättningsskyldighet, även om han varit ovarsam. Även vållande till annans död
