Motioner i Första kammaren, Nr 21. 18 försenas vanligen med ett oansenligt bötesbelopp. Den överkörda fotgängaren åter förlorar all rätt till ersättning helt eller delvis, om han även för en ringa, mänskligt förklarlig ovarsamhet administrativt ansetts böra helt eller delvis umgiilla den med ett mindre bötesbelopp. De civilrättsliga påföljderna bliva så mycket större. Vanliga skadeståndsregler skola tillämpas säges det obetänksamt. En föredragande av bilmål i. högsta domstolen har sagt mig, att även enligt hans uppfattning denna olikställighet mellan bilist och fotgängare i fråga om rätt till skadestånd måste borttagas genom ändrad lag. Fotgängarens rättslöshet gentemot försäkringsanstalterna. Men än mer. Försäkringsanstalterna äro ej tillkomna för att utöva filantropi. De äro bildade genom insatser av kapital, som vilja vara tryggade och giva god avkastning. De måste emellertid hålla lokal och betala avlöningar till direktörer och tjänstemän samt provisioner till agenter, som också måste leva. Inställningen hos anstalterna är olika i fråga om godvillig utbetalning av skadeersättningar. Åtskilliga äro ganska rundhänta, andra åter söka, vilket är deras lagliga rätt, att slippa undan så billigt som möjligt. I rättegångar mot fotgängare och bilister, åtalade för ovarsamhet, tillhandahåller försäkringsanstalterna ofta gratis rättshjälp genom anställda, tränade advokater. Dessas uppgift blir att lägga skulden till ovarsamheten på fotgängaren. Därigenom blir anstalten som sagt fritagen från ersättningsskyldighet till fotgängaren helt eller delvis, allt eftersom fotgängaren ensam eller delvis förklaras skyldig till ovarsamhet. Denne får reda sig så gott han kan. Den fattige blir mera värnlös givetvis än den, som kan betala en advokat. Blir han emellertid fälld till ansvar för att han vållat sig själv skada blir bötesbeloppet ganska obetydligt, men däremot får han vid sidan av förlust helt eller delvis av förutnämnda gottgörelser vidkännas sina rättegångskostnader och betala staten förskotterade vittneslöner, samt eventuellt försäkringsanstalten och bilisten deras rättegångskostnader. En fotgängare med relationer försöker under sådana förhållanden tillförsäkra sig någon rimlig ersättning för sina utgifter genom förhands-avtal med försäkringsanstalten. De välvilliga bolagen kunna vara med på skälig ersättning, om de än icke betäcka alla befogade anspråk. En tumskruv har fotgängaren på anstalten genom att den med ett sådant förskottsavtal befriar sig från ansvar för eventuell invaliditet. Därom pläga fotgängare i rättegången eljest förbehålla sig talan framdeles. Andra bolag inlåta sig ej på sådana avtal itilltro, att de slippa lindrigare undan genom domstolarnas eventuella fastställande av fotgängarens skuld eller snäva utdömande av skadeståndsbeloppet. Nu begynna även rundhänta försäkringsanstalter bliva betänksamma. Det säges, att statens försäkringsinspektion börjat lägga sig i deras utbetalningar. Det göres gällande, att de icke böra få utgiva mera än de
