Motioner fi. Första kammaren, Nr 21. 28 cemher 1934 i rundradio om trafiksäkerheten, förklarade en tillkallad intresseexpert, att fotgängarna flögo ikring som yra höns på vägarna. Så är icke alls förhållandet. De stå stilla, ofta långa stunder, eller fly undan till refuger för att undgå livsfaran, när den uppenbarligen nalkas från något håll. Fotgängarna ha vidare ingen andel i den kriminalisering av vägarna, som tillkommit genom motorismen. Även dem tillkommer för övrigt en principiell rätt att nå sin bestämmelseort på genaste väg och kortaste tid. De böra därvid ock tillgodonjuta sin förtursrätt, när sådan faktiskt föreligger. Föranledanden att för vissa fall fråntaga dem denna förtursrätt till förmån för efterkommande trafikanter böra övertygande motiveras och i lagen noga definieras. Bestämt måste avvisas, att militarisera fotgängarna, såsom motorismen uppenbarligen helst önskar och vårt polisväsende även synes eventuellt ställa i utsikt. Fotgängarens självbevarelsedrift är den yppersta vägledningen för honom. Att genom varjehanda påfund söka förhindra fotgängare att "gå orätt" förfelar målet. Det stora flertalet kan icke tillägna sig någon kännedom och än mindre tillgivenhet för en dylik konstruktion. I december 1934 anordnade Stockholms trafikklubb ett diskussionsmöte i trafikfrågan. Diskussionen inleddes med ett föredrag av prof. Hjelt från Helingfors, en expert i ämnet. Därvid upplyste han, att i Hamburg nyligen ordnats en så kallad traflkvecka. Det hade av vederbörande författats en del gångsätt. Underlåtenhet att iakttaga dem straffades med böter. Resultatet blev, att fotgängare för villfarelser under veckan dömdes till sammanlagt en halv million mark i böter. En polisordning således, byggd på trakasserier, som är värdig vår maskinella tid. På fråga, huru mycket böter bilister ådömts, lämnade föredraganden icke något svar. Hos oss har man hitintills förståndigt underlåtit åtala en fotgängare för att han skulle "gått oriictigt", varom några gripbara bestämmelser icke heller givits. På senare tider har vederbörande dock sökt börja gå bröstgänges till väga även på detta område. Fotgängare ha åtalats och dömts för felaktigt gående, när han därigenom åstadkommit skada för sig själv. Det senare är ju ock åtminstone i regel det enda, som kan hända. Ovan har utvecklats oskäligheten i en sådan rättsordning och de förunderliga konsekvenser för skadeståndsanspråk, som därav dragits. Allmänna opinionen, upplyst härom först genom mitt fall, har skrattatända från Ystad till Haparanda. I fallet Barbro Westerlund ha som sagt år 1934 sex överdomare rest sig mot en sådan rättsskipning. Även en landsdomare har tillskrivit mig, att i hans domstol dylik rättsskipning icke kan komma ifråga. Den betydelsefulla händelse, som dock ligger i en sådan opinion inom domstolarna, har i pressreferaten förbigåtts. Förliden senhöst har i Stockholm en ytterligare framryckning varsnats. Fotgängare, som oklanderligt tvärat en gata, ha på den andra uppnådda refugen tilltalats av en polis. Ni ha "gått oriktigt", sade han med ett
