30 Motioner i Första kammaren. Nr 21. Även här är därför internationell lagstiftning och överensstämmande trafikkultur en fråga för dagen. Ett lands bemödande äventyras genom utländska bilisters främmande framfart inom landet. Därmed sammanhänger den aktuella frågan om gemensam höger- eller vänsterkörning i alla länder. I Sverige är det så ställt, att på vägarna skall man mötas till vänster och i sjöfart till höger. Det kan därför vara vanskligt att sätta en sjöman vid bilratten eller en chaufiör att styra en båt. Enahanda olägenhet vidlåder vår vänsterkörning, då de flesta länder, däribland vårt grannland Norge, har högerkörning. En övergång i Sverige till högerkörning bör därför tämligen ostridigt vara ett önskemål. Kostnaderna ha hitintills rest sig däremot. Men ju längre vi dröja, desto dyrare blir det. De miljoner, som erfordras, kunna väl även här ställas arbetslösa till buds. Pengar komma därigenom ut i rörelsen, vilket också anses välgörande. Den svenska statsmakten bör således ägna uppmärksamhet åt internationell samverkan även på förevarande område. Initiativ därtill bör tagas både i vår utrikes- och inrikespolitik. Förord av Sigvard Nyrén, häradshövdingi Bråbygdens och Finspånga läns domsaga. Lagarna - motorfordonsförordningen, vägtrafikstadgan och 1934 års särskilda lag om straiï för vissa brott vid framförande av motorfordon - innehålla föreskrifter om vad vägfarande ha att iakttaga och om påföljderna för den som felar. Helt visst äro stadgandena avsedda att kunna vara uttömmande, och rätt lästa och tillämpade skulle de även kunna bliva detta. Det brister emellertid i tillämpningen. Trots alla rop, maningar och diskussioner om en bättre trafikkultur har på vägar och gator arbetat sig fram ett sakernas tillstånd, som ej utan skäl betecknas såsom fotgängarens rättslöshet. Det ser ut som om lagarna behövde kompletteras med ytterligare en del bestämmelser, fotgängaren till skydd samt dem till strafi och varnagel, som kränka hans vällovliga intrese och obestridliga rätt. Man är nämligen på motormannahåll obenägen att erkänna fotgängarens rätt att beträda körbanan. Man vill helst köra sin bil som om inga fotgängare existerade eller, när de nu dock en gång finnas där, åtminstone som om de saknade rätt till körbanan. Körbanan skall vara förbehållen bilisten och motorcyklisten samt, ehuru ogärna, även hästskjutsen jämte andra hjul- eller med-don. Men fotgängaren skall vara så god och hålla sig undan från körbanan. Och gör han det inte, så bör han få skylla sig själv. Så resoneras det ganska allmänt. Vad är då fotgängarnes skara? Är det en begränsad tratikantgrupp, som med hänsyn till sin fåtalighet och sina minderviirdiga intressen kan vägas och befinnas för lätt vid jämförelse med motormänneni År det en avskild kår av medborgare, som genom lagbestämmelser och genom
