Sida:RD 1935 23.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Motioner i Första kammaren, Nr 21. 31 en diger olyckskrönikas övertygande språk helt raskt kan fostras till disciplin, på samma sätt som en militärtrupp fostras genom sitt befäl? Nej, förvisso, fotgängarna äro varken det ena eller det andra. Vad i den aldrig sinande diskussionen om krigstillståndet på vägar och gator kallas sfotgängarnau, det är helt enkelt den icke motoriserade, den icke körkortsförsedda stora massan av svenska folket, barn och åldringar inberäknade, till antalet minst tio å tolv gånger så stor som körkortsinnehavarnas kår. "Fotgängarna" det är den stora allmänheten med sin mentalitet och sin tröghet, sina vanor och ovanor, sina mer och mindre berättigade anspråk på rörelsefrihet och självsvåld. Blott genom en långsam, över decennier utsträckt anpassningsprocess kan denna allmänhet fostras till verklig trafikkultur. A andra sidan kan krigstillståndet aldrig upphöra, trafikkulturen aldrig blomstra, med mindre bilförare och motorcyklister i ord och handlingar tillfullo erkänna "fotgängarnas", d. v. s. allmänhetens, befogade intressen och berättigade anspråk på rörelsefrihet, Till dessa berättigade pretentioner hör i främsta rummet fotgängarens anspråk att utan fara för liv och lem kunna beträda körbanan, när han har behov därav. Men hur är det för närvarande i allmänhet ställt i detta avseende? Ett exempel skall åskådliggöra saken: Herr A. fotvandrar framåt trottoaren på sin mammas gata för att uträtta diverse ärenden. Kommen till en viss punkt måste han korsa körbanan för att kunna komma till sin arbetsplats, sitt hem eller sin vid motsatta trottoaren belägna cigarrbutik, raksalong, hattmakare, skräddare eller någon liknande, för herr A. ganska viktig institution. Herr A. går ut på körbanan två steg eller tre; då komma från höger och från vänster herr B. och herr C. i var sin bil med 25 knops fart, herr B. på väg från itt kontor till sin lunch och herr C. på väg från sin lunch till sitt kontor. Herrarna Bzs och C:s ärenden äro ej viktigare än herr A:s. Deras tid är ej dyrbarare än Azs tid. Men tror nu någon, att det faller vare sig B. eller C. in att sänka sin fart, att i fall av behov rent av stanna, för att låta A. i lugn och säkerhet komma över gatan? Ånej, för B. och C. är det fullständigt främmande, att de skulle kunna ha någon sådan skyldighet mot A. För dem är A. blott en fotgängare, som är i vägen och som ej har något å körbanan att skaffa, så länge en bil finns inom synhåll. Och varken herr B. eller herr C. förmår att tänka sig såsom möjlighet, att herr A. kan behöva passera körbanan just nu. Därför fortsätta B. och C. med oförminskade 25 knop sin färd, vilt signalerande för att antingen skrämma A. till ett återtåg eller driva på honom att i språngmarsch fortsätta framåt. Nittionio gånger avlöper detta lyckligt, men den herr A., som är med vid det etthundrade tillfället, blir konsternerad, tager ett steg fram, ett steg tillbaka samt blir påkörd och lemlåstad. Polisförhör, åtal och böter följa på detta sista fall. Den bötfällde herr B. eller herr C- är mycket förvånad, förstår rakt inte, att man behöver böta för något sådant som detta; den där eländiga fotgängaren gick ju i