Motioner i Första kammaren, Nr 21. 88 sikt att verkligen få en dylik till stånd, så måste man först och främst på motormannahåll släppa den landsskadliga vanföreställningen att fotgängaren ej har något på körbanan att skaffa. För närvarande är denna vanföreställning synnerligen allmän, och med beklagande nödgas man såsom domare konstatera, att den har sina anhängare även hos en och annan polisman. Så mycket större vikt ligger då uppå, att domstolarna med kraft reagera mot den oriktiga, olagliga och farliga tendensen. Bilismens offerväsen har gått för långt. Årligen omkring 400 dödade och över 10,000 skadade, det är för mycket, tio gånger för mycket. Huru stor andel av de dödade och skadade belöper på fotgängarna är icke statistiskt utrett. På grund av mångårig erfarenhet, vunnen under handläggning av hundratals trafikmål, kan jag våga påståendet att denna andel är mycket väsentlig. Det är hög tid att motormannen kommer underfund med sitt verkliga ansvar, det ansvar som följer honom därför att det är han som bär faran med sig på sina rullande hjul. Det bästa medlet att leda utvecklingen irätt riktning - bättre än straffbestämmelser och minutiösa trafikföreskrifter - är en allmän opinion, som kraftigt reagerar, när ett farligt oskick håller på att rota sig fast. Det är att hoppas att föreliggande skrift skall verksamt bidraga till skapandet av en sådan opinion. Yrkanden. På grund av vad ovan utvecklats hemställes, att Kungl. Maj:t ville överväga och föreslå riksdagen ett återställande av vägfreden i landet genom tillrättaläggande medelst lag och samhällelig kultur av motorfordonens privilegier och fotgängarnas rättslösheter väsentligen på sätt ovan ifrågasätts. Det hemställes, att motionen i sin helhet remitteras till ett särskilt utskott eller, om det ej bifalles, till första lagutskottet. Stockholm den 16 januari 1935. Carl Lindhagen. Rilning lill riksdagens protokoll 1935. 3 saml. Nr 21. 3
