Sida:RD 1935 23.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

2 Motioner i Första kammaren, Nr 22. gamla tiders självförörjning. Men ingenting kan hindra samfärdseln mellan folken. Världsordningens fyra grundvalar individen, hemmet, landet och mänskligheten äro ofrånkomliga. Handelns naturlag bryter skrankorna. Ett tecken därtill är att handelstraktater fortfarande slutas med bemödanden dock av jämvikt mellan de fördragslutande parternas export och import. Ett annat tecken, det påtagligaste, är att samfärdsmedlen till lands, på. haven och i luften oförtrutet utvecklas, som om ingenting hänt. Därmed är jag inne på Svinesunds aktualiteter för vår tid. Nordiskt samarbete. Titt och ofta sammanträda nordens stats- eller utrikesministrar till rådslag om "ett vidgat nordiskt samarbete". Något program föreligger icke. Det enda som åtgjorts synes vara försöket att i samförstånd även med Holland, Belgien och Luxemburg knåpa något litet på tullarna. Därtill skapades den ostridigt tämligen livlösa s. k. Osloententen, den lilla råtta, som berget fött, lilleputtkonventionen med mera dylikt, som den kallades i svenska riksdagen. Det produktiva diskussionsämnet på denna punkt är väl den inom varje nordiskt land rådande frihandelns utsträckning till alla länderna. Problemet kallas även för en nordisk tullunion. Stormakternas väldiga territorier regeras ju med frihandel inom sig. Saken ställer sig visserligen mycket svårare, när 'ærritoriet är delat mellan olika riken. Problemet uppluckras säkerligen endast genom en nyskapande gemensam utrikespolitik såsom föregångare. En sak, som däremot kan genomföras, är ett fullkomnande åtminstone av de nordiska ländernas gemensamma kommunikationer. I dessa tider, då för avhjälpande av arbetslösheten med hjälp av statsmedel och allmän beskattning byggas en mängd både nyttiga och obehövliga vägar, ja till och med autostrador för lyxturister, borde man väl ej förglömma högviktiga, mellanfolkliga landskommunikationer. Vi ha redan flera landsvägar och järnvägar mellan Norge och Sverige. Den gamla kungsvägen över Svinesund ligger däremot i förfall, ett offer för s. E. vissnepolitik. Landsvägen upprätthålles torftigt, medeltidsaktigt. Sammanknytningen mellan de norska och svenska statsbanenäten - en sträcka på endast 21 km från svenska stationen Skee och 7 km från norska stationen Berg till sundet - sover sin törnrosasömn, omspunnen av enskilda särintressens spindelväv. Det gäller nu den gamla frågan att sammanbinda Norge i kommunikationsavseende till lands centralt och rakt med södra Sverige och Danmark samt vidare till den europeiska kontinenten och därifrån till andra delar av världen. Detta är ett intimt gemensamt intresse för Norden och även för den övriga mänskligheten. Denna utfart går enligt gamla traditioner över Svinesund. Redan en blick på. kartan säger, att där bör den nordiska kontinentaltrafiken gå fram. Hed anledning av min godkända interpellation 1934 därom till statsministern i riksdagens första kammare skrev Göteborgsposten bland annat: "Vägen