C Motioner i Första kammaren, Nr 28. relsen ansåg Svinesundsalternativet vara från svensk sida oeftergivligt. Enligt styrelsen har förbindelsen i övervägande grad ett norskt intresse. Initiafivet borde därför fortfarande stanna i Norge. Således samma. inställning, sam styrelsen intagit till motionerna 1914 och 1917 i svenska riksdagen. Kommissionen var dock sålunda enig om, att sammanbindningen mellan de båda statsbanenäten borde ske genom en statsbana. Båda linjevalen togo avstånd från att fortfarande låta kontinentalförbindelsen irrationellt och komplicerat förmedlas genom de enskilda Bergslags- och DaIslandsbanorna. Något svenskt statsinköp av dessa banor för ändamålet är väl också uteslutet. Vidare förordade kommissionen enhälligt, att spörsmålet snarast möjligt upptogs till lösning, men nu ha 11 år förflutit utan att något avhörts. Vid sidan av de ovannämnda två. enhälliga deklarationema innehåller betänkandet en utförlig utredning, till vars detaljer måste här allenast hänvisas. Kommissionen fann banan ha betydelse för genomgängstrafik, provinsiell trafik och lokaltrafik i inskränkt bemärkelse. Vidare, säger kommissionen, åstadkommas genom förslaget en väsentlig förbättring av kommunikationerna mellan Norge samt Göteborg, södra Sverige, Danmark och kontinenten. Oslos läge exempelvis, mätt efter transporttid eller transportkostnad, hade varit vida mer avlägset från kontinenten än Stockholms. Även Sverige fick nytta av direkta inkomster och vidgad handelsgemenskap och måste gärna önska tillgodose grannlandets behov av förbättrade internationella kommunikationer. Bohusläns kommunikationsproblem kunde icke heller lösas, förrän visshet vunnits om mellanriksbanans läge. Anmärkningsvärt är att kommissionen z' själva verket enhälligt också givit Svinesundslinjen principiellt företräde. Majoriteten förklarade nämligen, att "de verkställda utredningarna visade, att Svinesundslinjen både ekonomiskt och i trafikavseende erbjuder sä stora fördelar framför en Prästbacke-Bul larelinje att, såvida man endast hade valet mellan dessa båda alternativ, måste Svinesundslinjen givas företräde". Men med hänsyn till "Fredrikshalds starka invändningar" mot denna linje samt "andra inverkande norska intressen" tillstyrkte norrmännen sin linje. Haldens formanskap preciserade sin ståndpunkt sålunda: "l. Fredrikshald är fullt tillfreds med sin nuvarande järnvägsförbindelse med utlandet och har intet särskilt intresse av att få någon ny. - li. Svinesundslinjen skulle verka såväl psykologiskt som ekonomiskt nedslående och ruinerande för Fredrikshald. - lii. Med Bullarelinjen skulle Fredrikshald framgent bibehålla sitt gamla läge vid stambanenätet. - lv. Staden och dess befolkning ha stora ekonomiska intressen i DnIslandsbanam som befaras gå förlorade genom byggandet av on ny järnvägsförbindelse med Sverige, att den förväntar att dess intressen i Dnlslnndsbnnan skola bliva tillvaratagna." Den svenske ledamoten kapten Andersson, Bnllaron, lmde särskild motivering: Sammanknytningen, sade han, nv de båda stntdmnornn är av så stor betydelse för svenska statens järnvägar oavsett linjonltu1-nnti\', att norrlnännens enhälliga krav borde tillmötesgås. Detta även för de konsekvenser för statens järnvägar, som frågans strandando eventuellt kan niedföra genom andra då
