Motioner i Första kammaren, Nr 22. 17 en nordisk kontinentalbana genom norra Bohuslän, lagd på det rättaste stället för sitt ändamål. De ha så mycket mindre kunnat göra det, som de i tro på att sakens natur en gång skulle segra nedlagt kostnader för byggandet av kontinentalbanan på den svenska sidan och så grundlagd, att den lätt kunde fullkonmas även för sin största uppgift. Nu har år 1934 tagits initiativ från norska turistintressena och målsmän för näringslivet att även i Norge borde diskuteras om icke den gamla svenska tanken var den riktigaste och produktivaste i alla fall. Den var för övrigt endast en efterföljare för upplivande av den norska kungsvägen över Svinesund. Det är ju mänskligt och vanligt att vi oroa oss inför det ovissa och ej vilja taga ett språng ut i mörkret. Det är åtminstone ett svenskt lynnesdrag numera, och vi förstå därför också Haldens betänkligheter. Men jag undrar om icke Halden snart kommer underfund med, att den varit offer för en synvilla. Den nya banan ger ju staden ytterligare utvägar och griparmar för sin samfärdsel och dådkraft. Det förefaller som om den nya förbindelseleden under inga förhållanden kunde bli till någon skada för Halden men snarare ställa i utsikt ett oväntat uppsving. . En av stadens ledande män sade mig vid samkvämet efter mötet i Oslo - om än icke så särdeles villigt - att han medgav att det kunde vara möjligt att Halden misstagit sig. Men nu återstår vad de norska ledamöterna i den föreliggande mellanriksbanekommissionen yttrade om "andra inverkande norska intressen". Det förefaller, som om därmed åsyftades de norska statsfinanserna och de många uppgifter, som i Norge trängas om bidrag icke minst på trafikens område. I en svensk tidning stod en gång en intervju med en norsk tulltjänsteman vid Svinesund. Denne senare framhöll ivrigt, att sakens natur poekade på en broförbindelse mellan de båda rikena just där. När intervjuaren erinrade om Haldens motstånd, slog norrmannen ifrån sig med båda händerna och sade, att här förelåg ett Oslointresse, ett norskt riksintresse. Hans slutsats blev emellertid denna: "Ni i Sverige, som ha så mycket pengar, kunde väl bygga broförbindelsen." När jag läste denna intervju kom jag att tänka på att svenska riksdagen år 1931 bifallit ett regeringsförslag att låna de tyska statsbanorna 18,000,000 kronor såsom bidrag till byggande av en järnväsgbro från Rügen till tyska fastlandet. I Tyskland kunde man då nämligen ej upplåna pengar för mindre än 8 å. 9 % ränta. Till svenska staten behövde betalas blott 5 %. Emellertid ledde världskrigets efterverkningar till att tyskarna inställda sina räntebetalningar till svenska fordringsägare, och då förföll också tanken på att giva den från svensk sida tillämnade överenskommelsen form av ett definitivt avtal. Nu förstår jag väl, att norrmännen icke vilja gå in på ett sådant handtag. Kanske icke heller svenska riksdagen är benägen därtill. Det gäller nu emellertid att även i detta nordiska samförstånd tålmodigt taga itu med var sak för sig utan att därför tappa synen på sammanhangen. Ej heller bör lämnas ur räkningen rimliga krav från både de svenska och norska särintressena. Det avgörande, som nu står för dörren, är landsBihang till riksdagens protokoll 1985. 3 saml. Nr 22. 2
