Motionrr i l-'«'irstu kmiirmnvii. Nr 27. 15 och vidare aktie. obligation eller skuldebrev. Den gemensamma hrandmuren företer den egendomlighvlen att den iir ett objekt, som integrerar i två fastigheter. Dä muren är föremål för samäganderätt, anknyter sig till vurdera fastigheten andel i denna sainiigamlerätt. Man kan icke utan vidare föra smnägamleriitten till brandmur in under 1904 ärs nyssnämnda lag. Till belysning härav ma vara nog att erinra om den viktiga grundsatsen i lagen att en var delägare i samfält gods äge, där ej annorlunda avtalats, hos rätten söka. att godset för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion* (se 6 o. följ. §§). Hinder föreligger dock visserligen icke för att enligt förhållandenas natur en och samma regel på någon punkt kan hava fått hemortsrätt i 1904 års lag och jämväl finna tillämpning beträffande gemensam brandmur. I detta sammanhang må bringas i åtanke regeln i lagens lö §, att kostnad, som enligt lagen gjorts för förvaltning av samfält gods, skola samtliga delägare vidkännas, envar i förhållande till sin lott. Normalförslaget till byggnadsordningar § 12 synes utgå ifrån att det ligger i sakens natur att, om överenskommelse rörande gemensam brandmur träffats, vissa konstitutiva moment hava i densamma reglerats. Om det ej föreligger någon överenskommelse angående gemensam brandmur, finnes enligt normalförslagets ståndpunkt icke någon anledning eller rätt att uppföra en mur mitt i gränslinjen, till halva tjockleken å vardera tomten. Vad angår murgemenskapens hävande må anföras att där anordning med gemensam brandmur är fakultativ, föreligger större utrymme för ett hävande än då en dylik anordning är obligatorisk; i förra fallet är tänkbart att en granne kan vilja uppföra en särskild brandmur. Om två hus hava gemensam brandmur medför enligt gällande byggnadsordning 28 § mom. 16 den händelse att muren med anledning av högre byggnads uppförande behöver förstärkas, icke murgemenskapens hävande utan allenast en modifikation av densamma; Hinder torde icke föreligga att vid en fakultativ anordning med gemensam brandmur tillämpa samma tanke. Den intressekollision mellan grannar, som kan uppstå därigenom att byggnad å en tomt uppförts utöver tomtgräns var föremål för behandling redan i en särskild lag av den 26 maj 1899. Lagen utgick ifrån att även om en fastighetsägare vid uppförande av byggnad å sin tomt iakttoge stadgade regler för byggande, det dock sedermera kunde inträffa att han visades hava på grund av bristfällighet hos tomtmätning eller tomtkarta överskridit tomtgränsen med sin byggnad och alltså därmed inkräktat på grannens område. Under lagens förhistoria framhölls att risken för ett dylikt missförhållande egentligen förelåg beträffande äldre byggnader. Genom en senare tids rättsliga föreskrifter och större noggrannhet vid tomtmätning hade den ifrågavarande risken högst väsentligt minskats, om också icke alldeles eliminerats; Ett huvudsyfte med lagen var att bispringa den fastighetsägare, som på sätt ovan antytts utan eget förvållande överskridit tomtgränsen med sin byggnad, genom att skydda honom mot hårda och obilliga anspråk från grannen. I 1 § gives den regel att därest byggnadens nedrivande eller ändring skulle medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, denne ej är skyldig att avträda den intagna marken, förr än byggnaden nedrives eller avbrinner. I samma lagrum stadgas vidare att för det intrång, granne lider av byggnaden, skall denne njuta ersättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Reglerna i 1 § avsågo i och för sig de fall då byggnaden uppförts efter lagens ikraftträdande; i 2 § gavs emellertid stadgande angående reglernas 'Wsy-rin'erliga skäl kunna dock föranleda till anstånd.
