Sida:RD 1935 23.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Motioner i Första kammaren, Nr 58. 18 Nr 58. Av herr Arvedson m. fl., angående jaktvårdens ordnamle. Inom vida kretsar av vårt lands befolkning ha under de senaste årtiondena uppstått allt starkare betänkligheter mot de föråldrade lagar och författningar rörande jakt och djurfångst, som alltjämt äro gällandei riket. Bristerna göra sig särskilt märkbara beträfiande jaktfvården. Begreppet jaktvård är en jämförelsevis ny företeelse. För endast ett 100-tal år sedan tänkte knappast någon på att spara på det vilda. Det ansågs som en helt naturlig sak, att var och en sökte taga för sig så mycket som möjligt av det, som naturen med mer eller mindre frikostig hand skänkte. Denna uppfattning kunde möjligen försvaras i det dåtida Sverige med gles befolkning och vidsträckta marker; i ett tättbebyggt kultursamhälle av den struktur som vårt land numera framvisar, där jägarnas antal ökar i samma mån som villebrådet minskar, är det en orimlighet. Ända fram till år 1789 hade rätten till jakt varit underkastad stränga restriktioner, vilka i hög grad inskränkte befolkningens möjligheter till jakt och djurfångst. Nämnda år återförenades emellertid rätten till jakt med besittningen av jord, varigenom jakten så att säga gavs fri för menige man. Denna princip, att jakträtten tillkommer jordägaren, är av fundamental betydelse för hela vår jaktlagstiftning och utgör förutsättningen för det jaktvårdsarbete, som för närvarande bedrives. Men jakträtten kan missbrukas och har också missbrukats i fruktansvärt hög grad. Följden av jaktens frigivande blev nämligen ett hänsynslöst utrotningskrig mot villebrådet. Resultatet av denna rovjakt lät icke heller länge vänta på sig. Redan i mitten på 1800-talet stod vår villebrådsstam inför en katastrof. Det matnyttiga och pälsbärande vilda var oerhört decimerat. Några arter såsom vildrenen, bävern och den svarta storken voro helt utrotade. Andra djurslag, exempelvis älgen, rådjuret, lodjuret, de ståtliga örnarna och de vackra och fullkomligt oskadliga gladorna hade minskats i ett så hastigt tempo, att deras existens var hotad. Det var då tanken på jaktvård först började tränga sig fram i de ansvarskännande jägarnas medvetande. De stämningar, som vid denna tid gjorde ig gällande, fingo uttryck i 1864 års jaktstadga, som äntligen satte en gräns för det hejdlösa skjutandet och dödandet. Det var dock endast en mycket ringa och anspråkslös början, men grunden var i alla fall lagd. På denna grund har arbetats vidare, och många förbättringar ha tillkommit. Förbättringarna ha dock icke kunnat hålla jämna steg med de krav på skydd för det vilda och med de fordringar på mera ordnade förhållanden vid jaktens utövande,