Sida:RD 1935 23.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

14 Motioner i Första kammaren, Nr 58. som man för villebrådets egen skull har rättighet att begära av en human och modern jaktlagstiftning. - Nu gällande "Lagom rätt till jakt" är daterad den 8 november 1912. Den mest framträdande svagheten i denna jaktlag är, att vem som helst, oavsett kompetens och ålder och undandragen varje kontroll, tillerkännes rättighet att beväpnad med bössa draga ut i skog och mark. De talrika fallen av vådaskott och såväl olaga som olovlig jakt visa på ett skrämmande sätt följderna av denna brist. Ett upprörande exempel utgör den händelse, som ägde rum förliden höst då en omdömeslös "jägare" med ett skott dödade en äldre kvinna i tro att han siktade på en grävling; ett annat ändå mer upprörande fall inträffade i Norrbotten i oktober 1930, då en 10-årig pojke under jakt ihjälsköt en familjeförsörjare med hustru och sju minderåriga barn. Liknande händelser inträffa årligen ehuru kanske icke alltid under så gripande omständigheter. För bedrivande av upplysningsverksamhet till förekommande av dylika missförhållanden finnas inga andra medel tillgängliga än de, som på frivillighetens väg kunna anskaffas. ' Man hade hoppats att den nya vapenlagen av den 22 juni 1934 skulle giva en viss kontroll över jägarna. För jaktens och jaktvårdens del har denna lag likväl blivit fullkomligt illusorisk. Jämlikt dess fjärde paragraf må nämligen skjutvapen utlånas för jakt- eller sportändamål. Vem som helst kan således fortfarande "låna" en bössa och gå ut på jakt. Redan 1916 framkom justitierådet von Seth med det geniala förslaget att var och en, som önskade erhålla rättighet att idka jakt, skulle erlägga en jaktvårdsavgift, som oavkortad skulle användas till jaktvårdens främjande. Denna tanke vann i jägare- och naturskyddskretsar stark anslutning och upptogs också i det av jaktsakkunniga år 1922 framförda förslaget till ny förordning om jaktvårdsavgifter, jaktkort och jaktpass. Sedan förslaget omarbetats och ytterligare förbättrats, har det legat till grund för kommendör Holmgrens motion i riksdagen nr 46/1931 angående jaktvårdens ordnande. Motionen innefattade i sig i stort sett allt, vad vårt lands ansvarskännande jägare och naturskyddsvänner anse erforderligt för uppnående av ordnade jakt- och jaktvårdsförhållanden. Dess innebörd är i huvudsak följande: 1. För rättighet att bedriva jakt skall viss jaktvårdsavgift erläggas mot bevis i form av jaktkort. (Lägsta avgift för jakt under helt år inom viss kommun föreslås till 5 kronor. De influtna medlen beräknas uppgå till minst 200.000 kronor per år.) 2. I och med jaktvårdsavgiftens erläggande blir vederbörande jägare automatiskt medlem i befintlig eller framdeles upprättad läusförening för jaktvård och viltskydd. Fördelarna av detta förslag ligga i öppen dag. För det första skulle man erhålla effektiv kontroll över samtliga jägare inom hela landet. För det andra skulle erforderliga medel - sammanbragta av jägarna själva