Sida:RD 1935 23.djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Motinner i l"<'ir.\'lu kurnrmlren, Nr 61. 7 Det är t'rtunt'ör allt inom Sorsele socken som skadegörelsen förliden sommar varit särskilt svär. Säilunda har inom socknen bevisligen två hästar dodats av björn. varjihntv tvonne föl försvunnit från samma hästflock där den ena hästen dödats. Förmodligen har björnen dödat även dessa två. Dessutom har ett sto påträffats med halsen så illa tilltygad av björn, att det knappast torde bliva ett fullgott arbetsdjur igen, åtminstone var det arma djuret i ett bedrövligt tillstånd, när jag såg det för ungefär en månad sedan. Det är faslslaget att det här är frågan om minst två björnar som utfört dessa dåd. Lägger man därtill att på andra trakter inom Sorsele socken en del får samt nnnst några tiotal fullvuxna renar samt ett betydande antal renkalvar fått släppa livet till, inser man att björnplågan för fjälltrakternas innebyggare börjar bliva allt för svår. Men det är ej enbart inom Sorsele socken som björnar ställa till med förtret. Inom Dorotea, Vilhelmina, Tärna och till och med Stensele socknar har man vid flera tillfällen förliden sommar spårat björn och skadegörelser ha försports, dock enligt vad jag känner till endast på renar och får. För lapparna ställer sig situationen ytterst brydsam, då de förutom björnarna hava att föda ett betydande antal vargar. Jag vill i detta sammanhang framhålla att enligt min erfarenhet torde det gamla talet om att vissa björnar endast leva på örter knappast hålla streck. Fullt trovärdiga personer hava vid upprepade tillfällen kommit på t. o. m. årsungar av björn, som läto sig dödade renar väl smaka. Det torde nog vara så att björnarna taga för sig vad som bjudes där uppe, fastän somliga mera ensidigt söka sig föda ur djurriket. Antalet björnar inom länet är ytterst svårt att exakt uppgiva och jag avstår ifrån någon uppskattning, då vilka siffror jag än kommer med torde från olika läger bliva hållna för höga eller för låga. Så mycket är dock ett ofrånkomligt faktum att antalet är för stort och att en gallring är absolut nödvändig för att fjällbornas (nybyggarnas såväl som lapparnas) existensmöjligheter ej skola onödigtvis försvåras. Så länge björn förekom i södra delen av Sverige fick den saklöst dödas, men sedan den blivit undanträngd till de ogästvänligaste trakterna av landet, där befolkningen förut har stora svårigheter att kämpa emot, då skall björnen fridlysas. Häremot invändes från naturskyddshåll att ägarna till dödade kreatur numera få ersättning för all skada björnen gör (alltså även på enskild mark). Vidare påstås att björnens skador äro ringa och som bevis härför anföres bland annat att under åren 1922-1932 endast utbetalats ersättning för 13 dödade renar. Ingenting kan vara felaktigare än att bedöma skadegörelsen efter dylika grunder. Björnarna taga i regel ej sitt rov ur bevakade hjordar utan bland strövrenar som befinna sig i utkanterna, och var och en som sett ett björnrivet djur inser det lönlösa för lappen att söka bland resterna återfinna djurets öron där märket är anbringat. Man inser lätt det lönlösavför renägaren att springa ute i markerna och leta efter renkadaver när han i varje fall personligen ej kan få ut någon ersättning. Under förliden sommar har det kommit till min kännedom att i samma trakt där ett par av hästarna försvunnit ha bönderna funnit minst åtta fullvuxna renar dödade av björn, men mig veterligt har ingen lapp lyckats identifiera en enda av dem. Vidare heter det i gällande bestämmelser angående statens skyldighet att ersätta björnskador på kreatur, att därest ägaren visat vårdslöshet vid dju