8 Motioner i Första kammaren, Nr 61 rens bevakning utgår ingen ersättning. Då fjällborna i regel, om bevakning av kreatur över huvud taget äger rum, endast ha 10 å 12 års barn som "getare" för sin nötboskap och ytterst sällan för att icke säga aldrig bruka bevaka hästar, får och getter förstår man deras prekära ställning. Det är ju ekonomiskt otänkbart för dem att sända ut fullvuxna karlar, rustade att upptaga kampen med en anfallande björn, och att barn ej kunna skrämma undan björnarna såg man exemepelvis på härom året då en björn intill Kraddsele tog två får ur en av barn bevakad hjord. Man förstår lätt befolkningens bitterhet mot lagar som skydda deras fiender (man må komma ihåg att ett eller annat får betyder mycket mer för en fjällho än för andra bönder i landet) och bland bönderna i björntrakterna håller hatet på att växa minst lika starkt som bland lapparna. Man kan ej förvåna sig om fjällborna, när de få leva under sådana förhållanden, taga saken i egen hand och döda björnen när de komma åt. Men det är väl ej meningen att lagar skola stiftas som på förhand äro dömda att överträdas. Naturskyddsvännerna äro inne på fel väg, den saken inser var och en som har sitt arbete förlagt till f jälltrakterna, och myndigheterna äro snart tvingade att uppmjuka bestämmelserna. - Med anledning av vad jag ovan anfört vågar jag .därför hemställa att länsstyrelsen behagade medverka till effektiva åtgärder mot björnplågan. Enligt jaktstadgan 2 § 2 mom. får dock björn, som anfallit människa eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn dödas efter tillstånd av länsstyrelsen. Det är dock ytterst vanskligt att till befolkningen utlämna dylika tillstånd, då man knappast har några möjligheter att utöva kontroll över jakten. För min del anser jag det lämpligast att länsstyrelsen under åberopande av jaktstadgan 2 § mom. 1 hos Kungl. Maj:t anhåller om medgivande att inom Västerbottens län verkställa sådan gallring bland björnarna att de icke förorsaka skada för befolkningen, samt att Kungl. Maj rt anvisar nödiga medel härför. Avjagningen bör verkställas av länsstyrelsen *i samråd med vederbörande revirförvaltare. Tillståndet skulle sökas tills vidare, eventuellt under ett visst antal år, förslagsvis t. o. m. 1937. Om ett dylikt medgivande lämnades länsstyrelsen och medel ställdes till förfogande skulle man snabbt kunna ingripa på de orter där björnarna härja allt för svårt. Jag är övertygad om att min framställning kommer att uppväcka en storm av ovilja bland en del naturskyddsvänner, men det är ju här fråga om ett för fjälltrakternas innebyggare livsviktigt spörsmål och hänsyn bör i första hand tagas till de personer som redan förut hava tillräckliga svårigheter att kämpa emot. Umeå i Lappfogdekontoret den 2 november 1934. Hans Cederberg. Rätt avskrivet betygas Umeå den 16 januari 1935. Hans Cederberg. Rätt avskrivet betygar: G. Bexelius. Stockholm 1935. A.-ll. Hasse W. 'lhllhems ltoklr. 627218
