Sida:RD 1935 23.djvu/355

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Mulionur i lf'örstn. Iramm-m'e'n, Nr 76. Il Nr 75. Av herr Bergqvist in. fl., om ökat anslag till bidrag till byggande och förbättring av broar. Den ökade trafikintensiteten på våra landsvägar ävensom landsvägstrafikens övergång i stor utsträckning till automobil- och bussdrift samt den därmed följande ökade belastningen av vägarna bl. a. i form av större hjul- tryck å vägunderlaget har fört med sig ett flertal nya och vittomfattande problem av ekonomisk innebörd. Ett av dessa, som behandlas i årets statsverkspropcsition, berör det allt mera ökade behovet av nybyggnad och förstärkning av broar å landets vägar, vilket behov av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i en skrivelse av den 19 november 1934 förklaras alltjämt vara mycket stort trots den livliga verksamhet, som under de senaste åren rått inom detta område. Ett annat dylikt problem, sammanhängande med ovan nämnda utveckling, berör nödvändigheten att med broar - och i flera fall synnerligen stora och dyrbara sådana - förse en del överfarter över vattendrag, där man under andra tids- och trafikförhållanden kunnat nöja sig med färjeförbindelser. Man torde kunna påstå, att i ett mycket stort antal fall har trafiken, när det gäller en mängd av dessa vattenövergångar, sedan flera år tillbaka varit sådan med avseende på intensiteten samt fordonens mängd och tyngd m. m., att det varit väl försvarat, om ett utbyte redan för en del år tillbaka skett av de existerande färjorna mot broar. Och detta har även kunnat motiveras med de risker för trafiken och de icke sällan inträffade olyckshändelserna och olyckstillbuden vid färjövergångarna. Men framför allt har man som ett motiv kunnat peka på den trafikstockning och försening av trafiken, som är en allmänt förekommande företeelse vid de många mera tättrafikerade färjställen, där den existerande mer eller mindre omoderna överfartsanordningens kapacitet ej motsvarar behovet, eller där överförandet av fordon sker på bestämda tider med tämligen stora tidsintervaller, vilket också försenar trafiken. Och i detta hänseende kan man ha anledning framhålla, att den vägtrafikerande allmänheten i vår tid kan ha rätt framställa krav därpå, att de existerande trafikanordningarna, även vad det gäller överfart över vattendragen, ha en viss standard, så att följden ej blir, att en i övrigt väl anordnad och mycket påkostad vägförbindelse drages ner till en lägre trafikstandard genom tillvaron av en vattenövergång med färja, där trafiken fördröjes genom omoderna anordningar m. m. och där den ökade färdhastigheten, som vunnits genom en väl utförd väganordning, reduceras genom en orimlig väntetid, lång överfartstid m. m. Det, som här sagts, har gällt eller gäller särskilt ett flertal älvövergångar i Norrland. Som ett erkännande av att förhållandena utvecklat sig på detta