2 Motioner i Första kammaren, Nr 80. kunde nås utan eller med ringa kostnader inom den nuvarande organisationens ram. Impulser att taga upp frågan ha ingalunda saknats. Detta är ju också helt naturligt. Det torde nämligen vara så att varje betydande framsteg för det socialhygieniska arbetet förutsätter, att forskningens resultat göras tillgängliga för folkets breda lager. Från de praktiskt arbetande socialhygienikerna reses också kravet på ett cnergiskt upplysningsarbete som levandegör hälsovårdens förutsättningar och de därav dragna praktiska slutsatserna. Blickarna riktas nu på folkskolan, sedan man väl gjort den upptäckten, att man i folkskolans barn har de bästa kanalerna till hemmen. De äro utomordentliga propagandister. Det uppväxande släktets näringsstandard är exempelvis visserligen i första hand en ekonomisk fråga men också en fråga om att söka övervinna oförstånd och bristande omtanke. Beträffande bostadsförhållandena tillåta vi oss citera Alva och Gunnar Myrdal som i Kris i befolkningsfrågan uttala: "Gjorda undersökningar ha klart ådagalagt, att en väsentlig del av slumbostadskhentelet icke är tvingat till bostadsnöd av ekonomiska skäl, utan bo trångt och uselt på grund av dålig bostadskultur. Och för kanske större delen av alla familjer i vårt land gäller det, att de med mera insikter och omtanke dock skulle kunna få mycket mera ut av sin bostad. 18 procent av rummen i de undersökta lägenheterna i Lund hade t. ex. alldeles igenklistrade fönster; de familjer, som bebodde dessa lägenheter, hade således fräntagit sig själva möjligheten till lägenhetens genomluftning. Ohyreproblemet ligger lika väl som ventilationsproblemen nästan helt på upplysningens område. För att här inte tala om de hygieniska vinster, som skulle kunna göras genom en ändamålsenligare möblering och därvid framför allt en bättre fördelning av sovplatserna inom lägenheten" Liknande kunde efter tjänsteläkarnas berättelser anföras om undvikande av ofta nedbrytande sjukdomar, exempelvis tuberkulos, och osunda levnadsvanor över huvud. Att betydande förbättringar skulle kunna vinnas genom att engagera folkskolan i upplysningens tjänst synes uppenbart. Med dessa riktiga och berättigade, man kunde kanske säga utifrån lagda synpunkter på folkskolans uppgifter såsom led i pågående strävan efter ökad folkhälsa har man emellertid ännu inte fullständigt nått fram till sakens kärna, även om man härtill lägger en synpunkt hiimtzul från santhällets aktuella försörjningsprohlein och dess beroende av den enskildes näringsvanor. Man mäste se det hela som ett skolans eget problem. visserligen i belysning av den ovan skisserade allmänna inalsiittningen. Det torde vara omöjligt att åstadkomma en hiillhar motivering för au betydligt över en halv miljon barn i smäskolan och folkskolan först i slutet av sin skolgång annat än sporauliskt erhålla nntlervisning i reglerna att bevara sin hälsa och fostran till levnadsvanor iigntule att bevara och höja deras liiilsotillstilnd. De iiro ju uppeuharli-,;en i sannna grad som de vuxna utsatta för hiilsorisker genom oriktig inriktning av lixsföringen. De
