Motioner 6 Första kammrwrn, Nr 89. 11 Nr 89. .\v herr Nilsson. Johan, i Malmö. om reglering av införneln i riket ar mindervärdig konst. Puder senare tiden ha olika samhällsgrupper känt sig tvingade att genom särskilda framställningar till statsmakterna vinna statens stöd för sina livsintressen. Statsmakterna ha också så långt möjligheterna det medgivit visat tillmötesgående. För stora delar av Sveriges folk ha hårigenom blivit vidtagna sådana åtgärder, att deras existensmöjligheter i någon mån blivit förbättrade. De samhällsgrupper, åt vilka detta stöd givits, äro främst att finna i industri och lantbruk. En grupp av medborgare, som vid alla tillfällen synes vara så gott som bortglömd, år däremot konstnärerna. Medan man på olika områden sökt sig fram till åtgärder, som främjat omsättningen av svenska varor och fått sådana priser på dem, att producenter och avnåmare kunnat leva på sitt arbete, ha landets konstnärer helt lämnats åt sitt öde. De ha måst föra en kamp för sin tillvaro, som kan betecknas som allas kamp mot alla. Den starka konkurrensen har drivits till en sådan höjd, att konstens utövarei de flesta fall icke förmått försörja sig själva och de sina. Svält och umbåranden ha i många fall varit deras sorgliga lott. Att konstnärens uppgift som yrke härigenom lätt kunnat äventyras, torde ligga i öppen dag. Med ett dylikt tillstånd kan heller icke vinnas den konstens höga nivå, som alla måste anse vara önskvärd. Det är emellertid icke allena-st dessa svårigheter av olika slag, som gör existensen så osäker för den svenske kontnären. Hans största fiende ligger i den för honom ruinerande import av i många fall mindervärdig konst, som allt sedan krigsåren fått en sådan omfattning i Sverige. Tavlor ha kommit utifrån till olika delar av vårt land. Man har så ordnat utställningar, där de utländska tavlorna funnit köpare. Och de, som ej där funnit köpare, ha kommersats bort på auktioner, som på vissa platser ständigt återkomma. Vilka åtgärder kunna vidtagas till förebyggande av ett sådant tillstånd? Som en allmän princip förefaller det vara lämpligt att utgå ifrån att inga gränser böra uppdragas för spridningen av verklig konst. Det är heller icke den, som utgör faran, utan konst av mindervärdigt slag. I Frankrike lår man. enligt vad konstnärer uppgiva, ha löst frågan på det sättet, att man vid gränsen till landet får deponera visst: belopp för utländsk tavla. Köpes tavlan i landet, avdrages det deponerade beloppet viss procent å den köpesnmma, för vilken den där funnit köpare. Den utvägen förefaller mig dock icke vara den mest lämpliga, då därigenom den verkliga konsten beskattas lika med den mindervårdiga.
