Sida:RD 1935 23.djvu/520

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

2 Motioner i Första kammaren, Nr 132. kronor till de fem nordligaste länen och endast 175 000 kronor till samtliga övriga län tillsammans. Till de sålunda meddelade siffrorna torde emellertid böra framhållas, att beloppet 175 000 kronor säkerligen icke på långt när motsvarar det anslagsbehov, som i verkligheten föreligger i fråga om andra län än de norrländska. Det förefaller uppenbart, att de minimala utsikterna att i de förstnämnda länen komma i åtnjutande av bidrag ur förevarande anslag göra att vederbörande, även om behovet är mycket stort, drar sig för att ge sitt behov tillkänna genom ingivandet av en framställning om bidrag. Planläggningen och erforderliga beräkningar rörande en ifrågasatt väg äro givetvis förenade med både besvär och kostnader, och då vederbörande med exempel sådana som de ovan anförda för ögonen anser det praktiskt taget utsiktslöst att kunna erhålla något statsbidrag till vägens byggande, låter han hellre hela saken vara. Att med utgångspunkt från de i statsverkspropositionen anförda siffrorna rörande behovet inom olika län företaga en med hänsyn till de faktiskt föreliggande behoven rättvis fördelning mellan länen torde av nu anförda skäl vara omöjligt. Emellertid måste det stå klart för en var, som något intresserat sig för förevarande fråga, att det av Kungl. Maj:t för nästa budgetår föreslagna anslagsbeloppet 600 000 kronor är otillräckligt. Att till stöd för denna ståndpunkt här gå närmare in på de både många och starka skäl som föreligga för ett kraftigare stöd från statens sida torde icke vara av behovet påkallat. Dessa skäl hava flera gånger tidigare i olika sammanhang framförts i riksdagen och även i princip vunnit riksdagens godkännande. Det må endast erinras om att 1934 års riksdag, trots det svåra budgetära läge, vari staten då befann sig, fann sig föranlåten att bevilja anslag för ifrågavarande ändamål med 100 000 kronor utöver vad Kungl. Maj:t med hänsyn till de statsfinansiella svårigheterna ansett sig kunna föreslå. Svårigheter av antydd art föreligga visserligen alltjämt, men läget ter sig dock numera så pass mycket ljusare, att möjlighet torde förefinnas att icke oväsentligt höja det anslag, varom här är fråga. För att det över huvud taget skall bli möjligt för andra delar av landet än de norrländska länen att i nämnvärd mån komma i åtnjutande av bidrag från anslaget, vilket ju i allt fall är avsett att även komma andra län tillgodo, torde det då vara nödvändigt att anslaget höjes till åtminstone 1000000 kronor. Ej ens nämnda belopp räcker visserligen på långt när till för att täcka det föreliggande beliovot av bidrag, men av statsfinansiella skäl torde det icke låta sig göra att nn sträcka sig längre. Det förtjänar även framhållas, att man kan ha anledning räkna med att en sådan höjning av här ifrågavarande anslag skulla kunna leda till minskning av anspråken på medel, som för byggamlo av enklare allmänna vägar stå till vägväsendets förfogande. Omöjlighetvn att erhålla bidrag till byggande av en enskild utfartsväg kan nlimligen leda lill alt vägdistriktet för