Sida:RD 1935 23.djvu/579

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Motioner i lf'ors!a kammaren, Nr 151. If) Nr 151. .\v herr Nordborg In. fl., om å'tgä1'de-r till stödjande av den svenska sjiifartsnäringen. Vid 1933 års riksdag förevar till behandling särskilda av herr Nordborg i första kammaren och av herr N. Christiernsson m. fl. i andra kammaren väckta motioner (l: 162 och li: 173) om vissa åtgärder till sjöfartsnäringens stödjande. Motionerna, som voro likalydande, utmynnade i förslag om anvisande av medel till belopp av 2,800,000 kronor att enligt vissa angivna grunder användas för inköp under statens medverkan av äldre svenska fartyg i och för deras nedskrotning vid svenska varv. Motionerna voro givetvis föranledda av det nödläge, vari svensk rederirörelse och då särskilt den svenska trampfarten befunne sig till följd av det minskade handelsutbytet och en enormt pressande konkurrens på den internationella fraktmarknaden. Det framhölls i motionerna, hurusom de totala driftskostnaderna i regel ställde sig högre för de svenska fartygen än för fiera närliggande nationers fartyg. I det svenska tramptonnaget inginge i förhållandevis betydligt större utsträckning än i de flesta andra handelsflottor fartygsenheter av gammal, omodern och långsamt gående typ, för vilka en modernisering av ekonomiska skäl vore helt utesluten. Därtill komme, att särskilt under senare tid den statliga omvårdnaden av de nationella handelsflottorna imånga viktiga sjöfartsländer tagit sig uttryck i subventioneringsåtgärder av olika slag i dessa länder, varigenom konkurrensförmågan från samma länders sida gentemot utländska företagare i hög grad ökats. 34 procent av alla svenska fartyg vore över 25 år gamla. Motsvarande procenttal vore för Amerikas Förenta Stater 8, för Norge 13, för Frankrike 13.8, för Tyskland 16.2, för Danmark 20, för Belgien 22 samt för Itahen 28. England vore bäst ställt med 7.8 procent. I anslutning till dessa uppgifter lämnades i motionerna en översikt angående statliga åtgärder till sjöfartens stöd, som vidtagits i skilda länder. Hur allvarligt i själva verket läget för sjöfarten även internationellt vore, framginge bäst därav, att icke ens England med sin i stort sett mycket tidsenligt utrustade handelsflotta kunnat undgå att överväga särskilda åtgärder för en ytterligare effektivisering därav. I belysning av vad sålunda anförts framstode det såsom uppenbart, att den svenska sjöfartsnäringen, särskilt vad trampfarten anginge, icke kunde i fortsättningen hävda den ställning densamma huvudsakligen från tiden efter sekelskiftet med stora uppoffringar tillkämpat sig, därest icke från statens sida vidtoges åtgärder ägnade att i möjligaste mån neutralisera verkningarna för svensk sjöfarts vidkommande av de nämnda föranstaltningarna i utlandet. I statsutskottets utlåtande nr 113 framhölls under åberopande jämväl av ett yttrande av kommerskollegium, att förhållandena i själva verket voro av