Molinnrr rf lförsm lmnzrnurcn, Nr 152. 3 enahanda åtnjuta. dc senare on årslön som ar cirka 60 procent av de förras, och ändock äro dessa förste inspcktörer snarare under- lin överbetalade. Vid fart-vgsinsp<-ktionens inrättande år 1914 bestämdes andre inspektörs arvode icke, såsoin ju dock varit naturligast, med utgångsläge från förste inspektörs då tixeradc arvode, och alltså ej heller ens indirekti förhållande till yrkcsinspektörons. Andre inspektörs arvode ansågs av någon anledning böra bestämmas med hänsyn tagen till ett par andra inom yrkesinspektionen varande tjänstemannagruppers arvoden och sattes till 800 kronor per år mera än underinspektörs, men då också till 500 kronor per år mindre än assistents årsarvode. Denna taxering av andre fartygsinspektörs arbete grundades uppenbarligen på någon missuppfattning ifråga om fartygsinspektörernas arbetsuppgifter i allmänhet, och i synnerhet synes detta vara fallet beträffande andre fartygsinspektörernas arbetsuppgifter. Detta missgrepp innan fartygsinspektionen ens börjat sin verksamhet - alltså innan dess omfattning, uppgifter samt ställning inåt och utåt kunnat överblickas - är dock lätt förklarligt. Vederbörande departementschef ansåg sig kunna utgå från, vilket varken 1906 års sjöfartssäkerhetskommitterade, kungl. kommerskollegium eller någon annan på sin tid hörd sakkunnig vågat göra, nämligen att det skulle bliva en betydande artskillnad i arbetsuppgifterna för förste och andre inspektörer, och vidare förefaller det, som om departementschefen i icke ringa grad underskattat betydelsen av själva den från besiktningsarbetet fristående inspektionsverksamheten, ' vilken naturligtvis dock får anses vara fullt likvärdig med den verksamhet som bedrives av yrkesinspektör i land. Redan ett par år efter fartygsinspektionens start - eller den 9 november 1917 - ansåg inspektionens chefsmyndighet, kungl. kommerskollegium, sig föranlåten att i skrivelse till Konungen framhålla, att arbetsuppgifterna inom den lokala tillsynen voro "för samtliga inspektörer-till övervägande delen likartade" samt av denna anledning påkalla förbättring av andre inspektörernas löneförhållanden. Av resultatet att döma förklingade emellertid hemställan ohörd. Kommerskollegium återkom emellertid år 1918 och 1919 med samma framställning, varvid det senare årets framställning ledde till att av kollegium föreslagen löneförbättring beviljades. Genom denna löneförbättring ställdes andre inspektörerna i lönenivå med yrkesinspektörsassistenterna. I proposition till 1928 års riksdag är handelsministerns behandling av ifrågavarande lönespörsmål så tillvida märklig, att han synes tagit fasta på en inom allmänna civilförvaltningens lönenämnd framförd reservation och ej på av kommerskollegium och agda lönenämnd uttalade meningar. Det borde dock varit statsrådet bekant, att andre fartygsinspektörerna då tilldelats helt andra tjänsteuppdrag än vad vid första lönebestämningen såväl som vid löneregleringen år 1920 för dem avsågs. Vid tidpunkten för löneregleringen var skillnaden i de båda inspektörs
