Mnfioner 1' Första knmmm-vn., Nr lo. 11 Nr 10. Av herr Petrén, angående höjt anslag till avlömfngar dt befattningshavare å fångvårdsstaten. I den vid 1929 års riksdag antagna nya sinnessjuklagen finnas föreskrifter om obligatorisk undersökning av för brott tilltalads sinnesbeskaffenhet i vissa fall (41 §). Då vidare i denna lag föreskrives, att sådan undersökning av häktad - till skillnad av vad förut var förhållandet, då den kunde äga rum i vilket häkte som helst - städse skall verkställas å en fångvården tillhörig sinnessjukavdelning, medförde denna nya lag behov av ett ökat antal platser å sådan sinnessjukavdelning med för uppgiften kompetent läkare. I anledning härav ingick fångvårdsstyrelsen samma år med en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri - under framhållande att den dåvarande provisoriska sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen icke komme att fylla behovet av erforderliga vårdplatser efter den nya sinnessjuklagens ikraftträ- dande (den 1 januari 1931) - hemställdes om begäran av anslag till uppförande av ett nytt sinnessjukhus vid centralfängelset å Långholmen. Proposition i frågan blev också framlagd vid 193O-års riksdag, som beviljade härför erforderligt anslag, och hösten 1932 var det nya sinnessjukhuset därstädes med 56 vårdplatser färdigt att öppnas. Därvid togs emellertid endast den ena av de två patientvåningarna - rymmande 28 platser - i bruk, vilket icke innebar någon ökning uti antalet vårdplatser, då den förutvarande provisoriska sinnessjukavdelningen ävenledes innehöll detta antal vårdplatser. Under de 21/2 år som förflutit, sedan detta sinnessjukhus blev färdigt, har den ena våningen, på grund av brist på personal, alltjämt stått oanvänd - trots det stora behovet av ökning i antalet sinnessjukvårdsplatser vid centralfängelset å Långholmen. Bristen på tillräckligt antal av dylika vårdplatser därstädes har i tvenne hänseenden medfört synnerligen stora olägenheter. Sålunda har det ständigt och jämt inträffat, att häktade personer, om vilkas sinnesbeskaffenhet domstol begärt läkarutlåtande, efter sådant besluts fattande fått sitta kvar i häktet i veckor, ja understundom ända till bortemot två månaders tid, i avvaktan på att plats skulle bli ledig å den våning uti ifrågavarande sinnessjukhus, som är tagen i bruk. Och den andra detta sinnessjukhus tillkommande uppgiften, nämligen att, jämlikt sinnessjuklagens 48 §, mottaga sinnesoroliga och sinnessjuka fångar för observation och vård, har detsamma i endast mycket ringa mån kunnat fylla. Följden av att plats relativt sällan varit tillgänglig för sådant ändamål har blivit, att sinnesoroliga och sinnessjuka fångar ofta måste stanna kvar i cellerna och där erhålla sällskap - en behandling som är mycket olämplig icke endast från den synpunkten, att en psykiskt sjuk fånge blir överlämnad åt en annan fånges tillsyn, utan även med hänsyn till denne, som skall utsättas för obehaget att bliva inlåst i en cell tillsammans med en sinnessjuk person. Jag känner från min egen sinnessjuk
