Mu.'ioner i l"óratn. kammaren, Nr 10. 15 1 sitt den ll oktober 1933 avgivna betänkande med utredning och förslag angående fångvårdens frnnitida ordnande och vad därmed äger samband, har statens organisntionsnäiinnd även till behandling upptagit frågan om eventuell Qlffllfllï lw bevalmingspersonalen, sedan hela sinnessjukbyggnaden vid centralliingelset lt Långholmen tagits i bruk. Vid behandlingen av detta spörsmål anförde org°a.n1sat1ons11ä1nnden, bland annat (Sid. 151 ff.), att beträffande behovet av vurdpersoual 1926 års sinnessjuksakkunniga ansett, att detsamma borde beräknas till en vaktkonstapel för ungefär var tredje plats (statens off. utredn. 1928: 18 sid. 179). Organisationsnämnden var också av den uppfattningen, att en efter denna beräkningsgrund anpassad bevakningsstyrka i regel borde vara tillräcklig. Bevakningspersonalen vid sinnessjukavdelningen å Långholinen-utg-1ordes av 1 uppsyningsman, 1 överkonstapel och 15 vaktkonstaplar; av de sistnämnda hade 2 sin tjänstgöring förlagd till avdelningens kansli, där dessutom -l manligt och 2 kvinnliga extra skrivbiträden voro sysselsatta. Enligt organisationsnämndens mening syntes avdelningen, vad beträffade bevakningspersonalen, vara i ej ringa mån överorganiserad. Det föreföll som skulle ett så stort antal vaktkonstaplar som det ovan nämnda icke erfordras för övervakningen av allenast 28 i en och samma våning förvarade fångar, särskilt som största delen utgjordes av undersökningsfångar, av vilka åtskilliga vore tillräkneliga. och många relativt lätthanterliga. Enligt vad organisationsnämnden inhämtat, skulle den huvudsakliga anledningen till att avdelningen ansåges kräva så stor bevakningspersonal vara att söka däri, att för nattbevakningen användes ett särskilt stort antal konstaplar, ända upp till 4 per natt. Organisationsnämnden var av den uppfattningen, att nattbevakningen borde kunna. anordnas så, att den krävde mindre antal konstaplar än för närvarande. En annan väsentlig orsak till bevakningsstyrkans storlek vore att två av konstaplarna uteslutande sysselsattes med kansligöromål; dessa befattningshavare borde kunna ersättas med skrivbiträden. Vid beräknandet av det antal konstaplar, som ytterligare komme att erfordras, sedan hela sinnessjukbyggnaden tagits i' anspråk, ansåg organisationsnämnden att man kunde utgå från, att en styrka. på 1 överkonstapel och 11 vaktkonstaplar borde vara tillräcklig för en våning, d. v. s. för 28 fångar. Hela antalet skulle således komma att uppgå till 2 överkonstaplar och 22 vaktkonstaplar. Närmaste befälet över denna styrka kunde utövas av uppsyningsmannen. Den ytterligare bevakningspersonal som erfordrades utgjordes alltså av 1 överkonstapel och 7 vaktkonstaplar. För kansligöromål borde användas kvinnlig personal. Förutom 2 biträden, som erfordrades för att ersätta de nu med dylika göromål sysselsatta konstaplarna, behövdes ytterligare 2 sådana biträden. - Sedan professor Kinberg beretts tillfälle att avgiva yttrande över organisationsnämndens betänkande, har Kinberg i skrivelse till styrelsen den 10 mars 1934 i anledning av vad organisationsnämnden uttalat rörande personalbehovet å Långholmens sinnessjukavdelning anfört: "Som det nya sinne-<sjul-:huset å Långholmen är den enda av fångvårdens anstalter för sinnessjuka, vilken är uppförd och organiserad för vård av dylika sjuka, är det att förvänta att detta sjukhus sedan det genom nedre våningens beläggning blir i stånd att i .större utsträckning mottaga även straffångar, kommer att få mottaga det farligaste och mest svårskötta khentelet bland fångvårdens sinnessjuka. Den våning, som ännu icke belagts, kommer sålunda att med hänsyn till khentelets beskaffenhet likna de s. k. fasta paviljongerna vid statens hospital. Huruvida sjukhuset i betraktande av den försvagning av den tekniska utrustningen, som av besparingsskäl kom till stånd under uppförandet, är rustat att nöjaktigt fullgöra denna uppgift kan endast erfarenheten utvisa. I varje fall är det uppenbart att den nya våningen icke kan skötas med en personal som till numer-ar och sammansättning understiger den som f. n. finnes å den i bruk tagna våningen. Personalen å den nu i bruk varande avdelningen är nämligen så knappt tilltagen att varje liten rubbning i tjänstgöringen, genom sjukdomefall bland personalen eller förekomsten
