Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tagit bort något därifrån på ett, två eller tre år ... nå, och se’n hade man fått söka!»

»Ni är tokig», sade Sametov, också nästan viskande och drog sig plötsligt tillbaka från Raskolnikov. Dennes ögon blixtrade, han hade blivit förfärligt blek och det ryckte i överläppen på honom. Han lutade sig alldeles nära Sametov och rörde läpparna utan att säga något; detta räckte ungefär en halv minut; han visste, vad han gjorde, men kunde icke låta bli det. Det förfärliga ordet ville rycka sig löst från hans läppar, liksom regeln från dörren den där gången: nu måste det fram, nu, så snart han öppnade munnen! ...

»Nå, och om jag verkligen hade mördat den gamla och Lisaveta?» sade han plötsligt.

Sametov såg förfärad på honom och blev lika blek som bordsduken. Hans ansikte förvred sig till ett leende.

»Hur vore det möjligt!» sade han knappt hörbart.

Raskolnikov såg elakt på honom — han kom åter till besinning.

»Tillstå bara, att ni har trott det? Ja? Inte sant?»

»Alls inte! Nu mindre än någonsin!» sade Sametov skyndsamt.

»Nu har jag dig äntligen! Så har jag ändå fångat sparvungen till slut! Ni har alltså trott det ändå, då ni nu tror det ’mindre än någonsin’.»

»Nej, alldeles inte!» ropade Sametov, synbart förvirrad; »det var alltså er avsikt att göra mig så där förskräckt för att komma till det resultatet.»

»Ni har alltså inte trott det? Men varom talade ni då, när jag gick ut från poliskontoret? Och varför förhörde mig löjtnant Krut, sedan jag kom till mig efter svimningen? ... Hit, uppassare, vad är jag skyldig?» Han tog sin mössa och stod upp.

»Trettio kopek», svarade uppassaren.

»Där har du tjugo till i drickspengar — se bara så mycket pengar jag har!» han sträckte fram sin darrande hand, som var full av sedlar, mot Sametov: »röda och blåa sedlar, tjugofem rubel. Var har jag fått dem ifrån? Och mina nya kläder se’n? Ni vet väl, att jag inte hade en kopek! Ni har naturligtvis frågat hos min värdinna ... men nu kan det vara nog! Assez causé! Träffas kanske igen!»

Han gick, darrande och i ett tillstånd av nästan hysterisk upphetsning, vilken dock även delvis var blandad med en känsla av smärtsam glädje — men för övrigt dyster och förfärligt utmattad. Hans ansikte var krampaktigt förvridet såsom

146