annat sätt ännu i dag måste avgöras ... det hade han redan fast beslutit sig för, då han vaknade. Nu gladde han sig över detta ärende som över en utväg.
»... apropå, Dunja», började han åter allvarsamt och torrt, »jag skall ... vill naturligtvis bedja dig om förlåtelse för det yttrande jag fällde i går; men jag anser för min plikt att påminna dig om, att jag i huvudsaken inte avviker från min mening. Om en av oss skall göra orätt, skall åtminstone inte du göra det. Om du gifter dig med Lushin, erkänner jag dig inte mera som min syster.. Du får välja emellan mig och honom.»
»Rodja, Rodja, det är ju alldeles detsamma som i går!» utbrast Pulcheria Alexandrovna. »Du ämnar väl inte säga, att du själv gör något, som är orätt?»
»Rodja, du förutsätter förmodligen, att jag av en eller annan orsak uppoffrar mig för någon. Det är inte fallet. Jag gifter mig helt enkelt för min egen skull, emedan det liv jag för är en börda. Å andra sidan vore jag naturligtvis bra glad, om jag kunde vara mina släktingar till nytta. Men denna bevekelsegrund har inte något inflytande på mitt beslut ...»
»Hon ljuger», tänkte han. »Hon är ädelmodig och vill inte erkänna, att hon ämnar bevisa mig en välgärning. O, så uselt ... hans kärlek är inte bättre än hans hat. Vad jag — föraktar dem alla! ...»
»Kort och gott, jag gifter mig med Peter Petrovitj», fortfor Dunetjka, »emedan jag av två onda ting väljer det minst onda. Jag ämnar att ärligt uppfylla mina plikter och jag vill inte bedraga någon. Varför skrattar du?»
Dunetjka reste sig hastigt och hennes ögon blixtrade av vrede.
»Du vill således — uppfylla dina plikter?» sporde han.
»Ja, till en viss grad. Peter Petrovitj har tydligt visat i sitt sätt, vad han väntar av mig. Han har höga tankar om sig själv, men jag hoppas, att han också skall högakta mig. Varför skrattar du nu igen?»
»Och varför rodnar du? Du ljuger, syster, du ljuger uppsåtligt, av kvinnligt egensinne för att få rätt. Du kan inte högakta Lushin. Jag har sett och talat med honom. Du säljer dig för pengar och begår således en nedrighet. Det gläder mig, att du ännu kan rodna av skam.»
»Det är inte sant, jag ljuger inte!» utropade Dunetjka, som förlorade sin kallblodighet. »Jag skulle inte vilja gifta mig med honom, om jag inte vore övertygad om hans aktning för mig och även övertygad om, att jag kan högakta honom. Lyckligtvis kan jag få visshet därom och det redan i dag. Men
