men resultatet av det hela var ändå, att Andrej Semjonovitj verkligen var tämligen enfaldig. Han hade med passion slutit sig till »vår yngre generation». Han tillhörde den oräkneliga legionen av narrar och inbilska, halvbildade fantaster som genast bliva anhängare av varje ny idé, för att därpå göra narr av den och karikera allt, med vilket de kommo i beröring, om de också göra det i den bästa avsikt och endast vilja det goda.
Ehuru Lebesetnikov var mycket godmodig, hade han dock börjat fatta avsky för sin förre förmyndare. Det var således en ömsesidig känsla. Oaktat sin enfald hade Lebesetnikov snart upptäckt, att Lushin ljög för honom och i hemlighet föraktade honom samt att han icke ansåg honom för en av de »äkta». Han hade försökt att förklara Fourniers och Darwins teorier, men märkte, att Peter Petrovitj hörde på honom med ett uttryck, som blev allt mera sarkastiskt. På senare tiden började Lushin smått göra narr av honom. Peter Petrovitj kände nämligen instinktmässigt, att Lebesetnikov icke allenast var en obetydlig och enfaldig människa utan dessutom en pratmakare, som icke hade det minsta anseende bland sina kamrater och hade fått all sin kunskap från andra hand, och vidare tycktes han icke alls förstå sin sak, rörande propagandan, då han beständigt invecklade sig i motsägelser ... Vad var han för en avslöjare! Härtill lägges att Peter Petrovitj i början låtit lura på sig de besynnerligaste saker utan att protestera, som t. ex. att han på det kraftigaste skulle medverka vid upprättandet av en framtida kommun (någonstans i närheten av Hötorget), eller att han icke skulle lägga sig emot, om Dunetjka, vore det än under själva smekmånaden, skaffade sig en älskare, att han icke skulle låta döpa sina barn ... med mera av samma sort. Peter Petrovitj fann sig stillatigande i allt detta, ja, lät sig till och med berömmas för sin blivande medverkan ... han var mycket mottaglig för allt smicker.
Peter Petrovitj hade tidigt på morgonen växlat några fem procents statspapper. Han satt nu framför bordet och räknade sina sedlar. Andrej Semjonovitj, som nästan aldrig hade penningar, gick av och an på golvet och såg likgiltigt, nästan föraktligt på sedlarna. Peter Petrovitj ansåg det icke för möjligt, att den andre kunde med likgiltighet betrakta så många sedlar.
Lebesetnikov tänkte å sin sida med bitterhet därpå, att Lushin förmodligen åter tänkte illa om honom och att han till och med gladde sig över att kunna reta sin unge vän med de utbredda sedlarna genom att låta honom förstå den skillnad, som förefanns mellan dem båda.
