»Därför är jag er också mycket tacksam, Rodion Romanovitj, att ni inte försmådde att äta salt och bröd hos mig — fastän jag inte hade något bättre sällskap att bjuda er. Jag är alldeles säker på, att det endast var ert förtroliga vänskapsförhållande till min salig man, som förmådde er att hålla ert löfte.»
Hon såg med stolthet på sina gäster och frågade ivrigt den döve gamle mannen, om han icke ville ha mera stek och om han druckit av vinet. Han svarade ej och kunde icke begripa, vad hon ville honom, ehuru hans grannar till höger och vänster knuffade honom i sidorna. Han såg från den ene till den andre med gapande mun och framkallade därigenom ett allmänt skratt.
»En så’n tölp! Varför har man bett honom komma hit? Men vad Peter Petrovitj beträffar, har jag alltid varit säker på ...» fortfor Katerina Ivanovna och vände sig till Raskolnikov. Men sedan vände hon sig hastigt mot Amalia Lippewechsel, såg strängt på henne och fortfor: »Han kan naturligtvis inte jämföras med edra utspökade kvinnfolk, som min far inte ens skulle ha velat taga till kökspigor. Min avlidne man skulle kanske av överdriven godmodighet ha gjort dem äran att taga emot dem.»
»Ja, han tyckte mycket om en sup, det gjorde han. Han tyckte mycket om våta varor!» utropade plötsligt den avskedade proviantförvaltaren, sedan han gömt den tolvte supen under västen.
»Min salig man hade verkligen den svagheten, det veta vi alla», inföll Katerina Ivanovna häftigt, »men han var likväl en god och ädel man, som älskade och ärade sina anhöriga. Det enda ledsamma var, att han så ofta av idel godmodighet ingick kamratskap med simpelt folk — några av dem voro inte värda så mycket som hans skosulor. Tänk bara, Rodion Romanovitj, vi funno en tupp av pepparkaksdeg i hans ficka! Berusad och förvirrad som han var, tänkte han ändå på barnen!»
»En tupp? Sade ni en tupp?» frågade proviantförvaltaren.
Katerina Ivanovna bevärdigade honom icke med något svar. Hon föll i tankar och suckade djupt.
»Ni tror visst också liksom alla andra, att jag var för sträng mot honom», sade hon till Raskolnikov. »Jag försäkrar er, att det är ett misstag. Han högaktade mig och värderade mig högt. Han var en god själ. O, huru ont gjorde det mig inte ofta om honom, när han satt därborta i vrån och såg på mig! Många gånger hade jag lust att smeka honom, men tänkte alltid: Smeker du honom nu, super han sig genast full! Endast med stränghet kunde man hålla honom därifrån!»
