Mitt bland dessa människor visade sig plötsligt Svidrigailov. Raskolnikov betraktade honom förvånad och kunde icke förstå, varifrån han kommit.
Kapernaumov fick i uppdrag att skaffa en läkare och under tiden återvände den sjukas medvetande. Hon såg med stela blickar på Sonja, som torkade bort svettdropparna från hennes panna. Sedan bad hon, att de skulle resa henne upp.
»Var äro barnen?» — frågade hon med svag stämma — »Har du fört hit dem, Polja? ... Och ni små stackare ... Varför sprungo ni er väg ... ack!»
Blodet klibbade sig fast vid hennes torra läppar. Hon såg sig omkring.
»Här bor du då, Sonja! Inte en enda gång har jag varit hos dig ... nu lämpade det sig så ...»
Hon såg sorgset på henne. — »Vi ha alldeles utarmat dig, Sonja ... Polja, Lydia, Kolja, kom hit ... Här, Sonja ... här har du dem ... jag anförtror dem i dina händer ... jag har fått mitt ... komedin är slut! Lägg mig ned, låt mig åtminstone dö i ro ...»
Man lade henne ned på kuddarna.
»Vad — en präst? ... behövs inte ... Har ni någon rubel till överlopps kanske? Jag har inga synder att ... Gud måste förlåta mig dem det förutan. Han vet nog, hur mycket jag har lidit ... Och om han inte förlåter mig ... så får det vara, som han ...»
Hon förlorade medvetandet. Reste sig åter till hälften och såg sig omkring och tycktes känna igen några av de närvarande — blev åter medvetslös.
Hon andades tungt, det sorlade i hennes bröst. Det föreföll, som om något trängt sig upp i hennes strupe.
»Jag sade till honom: Ers excellens ...» började hon åter men måste stanna mellan varje ord — »den här Amalia Ivanovna ... Ack! Lydia, Kolja ... sätt händerna i sidan, fort, fort! glissez, glissez, pas-de-basque ... stampa med fötterna ... men graciösare!»
»Du hast Diamanten und Perlen ...»
»Hur är det sedan ... den skulle vi sjunga ...»
- »Du hast die schönsten Augen.
- Mädchen, was willst du noch mehr!»
»Nåja, varför inte! ... Was willst du noch mehr! Ack, ja! och så:
I middagssolens glöd ...»
