bestämmer samma påföljd som för stöld. Det är måhända icke ur ordningen att erinra om lydelsen af den lagtext, som ännu är gällande, och om de nuvarande straffbestämmelserna; de äro icke så obetydliga som det af mången tyckes anses. Jag ber derför att få uppläsa 3 § 24 kap. strafflagen: "Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller tager olofligen der växande gräs, torf eller, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ållon ellernötter, straffes, ehvad han det bortfört eller ej, med böter, högst ett tusen riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst ett år dömas". Har det nu visat sig att dessa straffbestämmelser icke hafva förmått hejda åverkan? Äro de tillämpad ei den omfattning, att man derpå kan grunda en åsigt att de äro för lindriga? Af en embetsberättelse för 1871 från Skogsstyrelsen har man tillfälle att se resultaten af de åtal, som skett, antingen direkt af skogspersonalen eller på dess angifvelse, det vill säga sådan åverkan, som skett på kronoparker, kronoboställen och häradsallmänningar, men deremot icke den åverkan, som skett på enskilda skogar; sådan åverkan finnes redogörelse för i Justitie-statsministerns embetsberättelse. Jag ber att få från den förra embetsberättelsen referera några siffror, som efter mitt förmenande belysa dessa förhållanden. Det visar sig då, att år 1871 blefvo 440 personer fällda för skogsåverkan; den ådömda bötespåföljden utgjorde 22,800 R:dr och skadeersättningen 4,000 R:dr i jemnadt tal. Om jag sedan vill se huru högt ansvar i medeltal ådömts hvarje fall, finner jag detsamma ej uppgå till högre än 52 R:dr, och att skadeersättningen i medeltal ej uppgått till mer än omkring 10 R:dr. Granskar jag specialsiffrorna från de särskilda distrikten, så finner ja medeltalet på ett och annat ställe gå högre, såsom i de norrländska länen, der det går upp till 100 R:dr och något mera samt i Jemtland, der en person fått betala ända till 400 R:dr. Till fängelse har år 1871 ingen blifvit dömd, och än mindre någon till straffarbete. Då man sålunda på den straffskala, som redan finnes, har så mycket ännu obegagnadt, vill det synas mig, som om maj en hade något skäl att ändra den nuvarande lagen. Har under loppet af de 10 år, som förflutit sedan 1864, uppfattningen af åverkansförbrytelsers beskaffenhet verkligen förändrat sig så mycket? Hafva under dessa 10 år skogarne i större delen af vårt land tagits udner en så särskild omvårdnad, att man nu kan anse ögonblicket inne att öfvergå från den gamla uppfattningen om åverkans natur till den teoretiskt riktiga, här mycket framhållna uppfattningen, att åverkan är stöld? Jag tror det för min del ej. Det vill förefalla mig, som om det öfverklagade tilltagandet af åverkan och den skada som derigenom tillfogas både det allmänna och enskilda icke så mycket hade sin grund i de alltför låga straffbestämmelserna, utan fastmer i svårigheten att åstadkomma den erforderliga bevisningen. I Skogsstyrelsens berättelse finnas några siffror, som gifva stöd åt denna min uppfattning; det är nemligen de, som angifva det uti de norrländska provinserna i beslag tagna virket på de allmänna skogarne; antalet
