| N:o 22 | 24 | Lördagen den 3 April. e. m.. |
Ändrade straffbestämmelser för skogsåverkan. (Forts.)
Herr Waern: Den siste talaren har frågat: hvarifrån kommer detta rop? Han har sökt vindicera, att det ej skulle vara så synnerligen berättigadt, och att ytterligare tid fordras, innan grundsatsen, att tillgrepp af växande träd är lika brottsligt som tillgrepp af lösören, ingått i folkmedvetandet, samt tagit exempel för sin åsigt från fisket i hafvet. Jag tillåter mig att härvid anmärka några ord. Enligt min uppfattning äro de väsendtliga skälen trenne. Ropet kommer nemligen först derifrån, att skogen fått värde; att den är något som hvar och en, som eger den, måste taga vara på: och att den således upphört att i likhet med fisket i öppna hafvet vara en allmänning samt i dess ställe blifvit privategendom. Deraf måste den åsigt framgå, att eganderätten i afseende på skog borde få åtnjuta lagens skydd i likhetmed all annan eganderätt, men det är egentligen först sedan det andra skälet tillkommit, som ropet på en förändrad skogslagstiftning höjts. Detta skäl är att man nedlagt arbete på skogsskötsel. Vanligen är nemligen skogen hägnad och ofta planterad, indelad i skiftten och gallrad. Dess tillstånd är då resultatet af menskligt arbete. Derigenom uppkommer att tillgrepp deraf blir verklig stöld, ty den som tager från mig träd, hvilka jag uppdragit, och skadar, hvad jag planterat, han tager från mig det, hvarpå jag arbetat mångfaldiga år, och beröfvar mig frukten af mitt arbete aldeles på samma sätt, som när han tar från mig något lösöre, hvaraf jag i föjd af mitt arbete blifvit egare; och man kan icke vilja annat, än att sådana åtgöranden skola anses såsom stöld. Men dertill komme rnu, såsom det tredje skälet, det ytterligt förvildande och demoraliserande i den stora skala, hvari åverkan sker. Det är här icke fråga om några träd eller ens om tusental kronors värde, utan om tiotusental och hundratusental; och det är ej heller fråga om enstaka fall, utan om industriidkare, som kasta sig på skogsåverkan såsom en affär, så att de rikta sig och förvärfva förmögenhet på att i så stor skala hugga ned och för sin räkning sälja andras egendom. Då så är förhållandet, måste det vara nödigt att göra någonting.
I afseende på hvad som bör göras, synes mig, som om åsigterna skilja sig endast i två grupper. Den ena, som vill bifalla Kongl. Maj:ts förslag, och den anda, som i det väsendtliga gillar Utskottets. Jag är icke nog lagkarl för att inlåta mig på de finesser i afseende på formen, som här varit på tal, men jag får dock säga, att, enligt min uppfattning, den klass-skilnad i begreppet om brott, som hos allmänheten finnes, blifvit mycket mera tillgodosedd i Kongl. Maj:ts proposition än i Utskottets förslag. Det förhåller sig nemligen så, att allmänheten verkligen är öfvertygad, att den, som hugger träd för att för sin vinning sälja dem, den är tjuf, hvaremot man icke riktar så hård och skarp anklagelse mot den, som tager en eler annan stock för att få litet vedbrand eller för att reparera sin koja. Der det är nödtvång, som föranledt tillgreppet, der är det allmänna omdömet icke för att det skall anses såsom tjufnad. Om Kongl. Maj:ts förslag, som säger att tillgrepp till värde af 15 kronor är stöld, antages, blir förhållandet, att det ej lönar si gatt bedrifva tillgrepp af skogsalster som en affär, om man skall hålla sig under 15 kronor, hvaremot den, som för att få vedbrand af nödtvång hugger träd eller plockar till sig litet
