litteraturhistorien, man kan icke förstå konsthistorien, man kan icke förstå filosofiens historia, för att icke tala om den politiska historien, utan att känna till, och icke alltför ytligt, den kristna kyrkans centrala personligheter, dess historiska utveckling o. s. v. Denna undervisning sådan den ges på gymnasiet är ju redan nu historiskt lagd, och den kommer att bli det alltmer. Jag önskar för min del icke någon konfessionell undervisning. Det kan anföras goda skäl för, att en konfessionell religionsundervisning icke behöver förekomma efter konfirmationsstadiet. Man kan också ur olika synpunkter diskutera frågan, om det överhuvud taget bör finnas konfessionell kristendomsundervisning i statens offentliga skolor, eller om den, som t. ex. i Amerika, bör överlämnas till de särskilda kyrkosamfunden och det enskilda initiativet.
Men här är det icke alls fråga om detta utan det är fråga om den historiska undervisningen i ett ämne, som har betydelse även för en mängd andra ämnen, såsom belysande dem och utgörande en förutsättning för att förstå dem.
Jag skall anföra ett mycket nära till hands liggande exempel, hämtat från en episod, som lär ha förekommit för några dagar sedan i en studentexamen. Där förekom Viktor Rydbergs kantat vid Uppsala universitets 400-årsjubileum för 50 år sedan — ämnet är ju aktuellt, ty samma universitet bereder sig nu att fira ett nytt jubileum av samma slag. Denna kantat hör som bekant till vår litteraturs utomordentligaste skapelser. Man kan ställa den fullkomligt i samma rangklass som Tegnérs Svea av 1811, samme skalds minnessång vid Svenska akademiens 50-årsminnesfest 1836, och andra stora skapelser inom vår diktvärld.
Denna kantat förelåg nu i studentexamen vid ett av våra gymnasier. Det visade sig där, att en del av studentkandidaterna, när det gällde att analysera dikten, icke alls förstodo den. Och varför? Jo, därför att den förutsatte en viss kännedom om religionshistoriska förhållanden, som de icke hade reda på. Det vittnar om, att det finns brister i detta avseende även nu, och att denna undervisning snarare behöver ytterligare förbättras. Jag tror emellertid, att detta fall väl får betraktas som ett undantag, men det vittnar i alla fall om hur mycket sämre det skulle bli, om man helt och hållet toge bort ämnet, så som här är föreslaget.
Den ifrågavarande kantaten är, som bekant, uppbyggd på idén om mänsklighetens vandring genom seklerna fram mot ett för oss fördolt mål, allt framställt under bilden av Israels vandring genom öknen:
»Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!»
Senare delen av kantaten syftar på promotionen i Uppsala domkyrka, där den första gången föredrogs, medan promovendi ur de olika fakulteterna framträdde för att mottaga sina insignier. Början skedde med teologiska fakulteten, och då sjöngos de berömda orden:
»Tvivlar du att där i fjärran väntar ett förlovat land?
Smäktar du av törst och dignar hopplös ned i hetan sand?
Se, då manar Mosesstaven vatten fram ur klippans häll!
Därför genom öknen framåt, mäsklighetens Israel!
Staven har du än, som öppnar helga källan, där han slår;
klippan — vilket himmelskt under! — följer dig, vart än du går.
Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg
svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg.»
