när det gäller denna kulturfyllda tidsålder, som spelat en så oerhört stor roll för mänsklighetens utveckling. För att visa, vilken roll den spelat, behöver jag bara påpeka detta enstaka faktum, att hela kristendomen har sina rötter i antiken. Men där fanns för övrigt Sokrates och Platon, Demokritos och Epikuros och alla, ja, man kan nästan säga skaparna av alla våra filosofiska system. Världsåskådningarna bottna alla i antiken. Skall man nu taga bort den sista resten av vår antikkunskap, det man får veta om antiken via kristendomsundervisningen, så är det ytterligare en förlust för kännedomen om mänsklighetens allmänna kultursammanhang. Och detta just i vår tid, när själva stenarna tala ur de öppnade gravarna ifrån årtusenden tillbaka och slag i slag ge oss några blixtlika glimtar av den glansfulla kultur, som rådde på den tiden, och om vilken en bildad mänsklighet icke borde få vara okunnig. Det mest betydande, som man i undervisningen vid våra gymnasier får veta om antiken, är numera just vad den kristna traditionen meddelar. Nu vill man taga bort även detta.
Jag kommer således till det resultatet, att det skulle vara otidsenligt, om man genom antagandet av detta sammanjämkningsförslag skulle medverka till att låta ämnet kristendom försvinna från våra gymnasier, och jag ser saken, som sagt, icke närmast från religiös, ännu mindre från konfessionell utan uteslutande i detta sammanhang från allmän kultursynpunkt.
Det är i hög grad märkvärdigt, när ett sådant förslag i sista stund kommer upp utan vederbörlig beredning, att det skall kunna inträffa i vårt gamla kulturland, att en, som man måste antaga, ansvarskännande regering då utan vidare accepterar ett sådant utskottsförslag utan att tänka på vad bara denna episod, för att icke nu tala om många andra detaljer, verkligen innebär. Jag hoppas, att de vädjanden, som i dag riktats till regeringen, måtte föranleda en justering av dess uppfattning i denna fråga och att man måtte slippa den sänkning av kulturnivån, som även denna detalj av skolförslaget i icke ringa grad skulle medföra.
Min mening är således — för att sammanfatta vad jag sagt — att ämnet kristendom, förutom dess vikt i och för sig, dessutom i den huvudsakligen historiska framställning, vari det förekommer på gymnasiet, är av synnerlig betydelse för en mängd profana kunskapsområden med hänsyn till den ingripande roll kristendomen och kyrkan spelat genom tiderna, att ämnet därför bör allt jämt ingå såsom obligatoriskt undervisningsämne på gymnasiet, men att det må kunna uteslutas ur antalet av de i studentexamen obligatoriskt ingående ämnena. Jag räknar det icke med bland de stora huvudämnena, ifall man nu skall ha en kärna på ett fåtal ämnen med många timmar för vartdera. Detta är ett ämne, som icke kräver många veckotimmar. Det har för närvarande endast två timmar. Skolkommissionen föreslog också, att det fortfarande skulle behålla två veckotimmar på latinlinjen, fastän kommissionen ville inskränka tiden något på reallinjen och stryka det på denna linjes allra sista stadium.
Det ligger icke någon nämnvärd garanti i talet om att man skulle få in vissa moment under historieundervisningen. Först och främst finns det ingen garanti för att historielärarna, utan någon särskild förberedelse för denna uppgift, skulle vara fullt kompetenta i varje fall att meddela en sådan undervisning. Man vet icke heller, vad dessa olika »moment» innebära, men jag fruktar, att de komma att betyda ungefär plus minus noll eller åtminstone icke väsentligen mycket mer än vad som för närvarande förekommer och måste förekomma i historieundervisningen.
För övrigt är det verkligen något ganska allvarligt, att man i det viktiga ämnet historia, som enligt skolkommissionens förslag skulle ha fyra timmar i veckan — det blir kanske mera nu efter det sista förslaget, men man har icke sett någon undervisningsplan ännu — skall plocka in icke bara
