Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


74 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsverkspropositíonen. (Forts.) Nu kan jag inte allt för mycket fördjupa mig i betydelsen av allt detta, men jag vill fästa uppmärksamheten på att när man klandrar regeringens förslag på denna punkt, betyder det ingenting annat än att man anser, attarbetsgivarna inte förmå att på arbetsplatsen hävda sin uppfattning, att arbetet skall utföras med timlön. Nu är det kanske också i vissa fall riktigt, att de inte förmå det, men mina herrar, förmå de det, då avtalet är annorlundaformulerat? Deras svaghet blir ungefär densamma, om det t. ex. står, att överhuvud taget inga uppgörelser få träffas på arbetsplatserna utan skola träffas mellan organisationerna. Det är därom striden egentligen har stått. Men det finns en sak, som ingen tycks ha observerat. Till dags dato har brott motbyggnadsavtal inte kunnat instämmas under arbetsdomstolen. Om nubyggnadsarbetarna, därest denna paragraf blivit antagen av arbetsgivarna, skulle ha gått i »boden>>, därför att de inte ville arbeta på timlön - för att taga denna moderna kampmetod - hade arbetsgivaren utan vidare kunnat stämma dem inför arbetsdomstolen, vilket han ju inte kunnat göra tidigare. Då bleve det en rättslig prövning. Det finns ju inte den ringaste tvekan om attvederbörande skulle dömas.till skadestånd för avtalsbrott i alla sådana fall. Jag vill naturligtvis inte bestrida, att denna paragraf kanske skulle kunna göras ännu bättre. Personligen är jag ganska säker på att den motsvarar de praktiska fordringarna inom detta arbetsområde i fråga om de s. k. friaackorden. Det lär väl bli på det sättet, även om en annan formulering antages, att om inte organisationerna kunna komma överens om _ett ackord, får arbetetutföras på timlön, precis som det skulle få utföras nu, om företagaren vägrade att gå med på ackord, som arbetarna å sin sida ansågo sig kunna acceptera. Jag vågar för min del säga, att den diskussion, som ju framför allt har förts i tidningarna, men som har funnit ett eko här hos högerns nya ledare i denna kammare, vilar i det väsentligaste på missförstånd så tillvida, attvederbörande skribenter i själva verket haft ganska litet reda på vad det var de skrevo om. Det är ju inte alltför ovanligt, och jag kan inte förklara det på annat sätt, 'ty jag kan inte erkänna, att inte denna lösning av problemet om de s. k. fria ackorden hade varit fullt acceptabel. Jag skall nu inte gå in på det övriga i förslaget, eftersom det egentligen är dessa moment, som stått i diskussionens centrum. Nu är det klart, att jag hoppas, och jag skall återkomma till den, saken senare i mitt anförande, att byggnadskonflikten jämförelsevis snabbt skall kunna bringas ur världen. Jag medger utan vidare, att det är ett ganska olidligt tillstånd, när nu under en svår arbetslös-hetsperiod arbeten ligga och vänta för miljoner och åter miljoner kronor. På grund av uppstoppningen av arbetet under ett helt år skulle otvivelaktigt också nu en rätt betydande enskild byggnadsverksamhet kunna komma i gång bredvid den av stat ochkommuner bedrivna byggnadsverksamheten. Det är naturligtvis ett olidligt tillstånd, men, mina herrar, det förhåller sig dock så, att detta är första gången som det anspråket har rests på en regering, att den skall bringa en arbetskonflikt ur världen. Det fanns en gång en arbetskonflikt, som var mycket större än denna byggnadskonflikt och som denna kammares ju i allmänhet långt över medelåldern hunna medlemmar böra erinra sig. Det var 1909 årsarbetskonflikt. Då satt här i landet en utpräglad högerregering. Vi fingo enstorlockout, som till en början omfattade 80,000 personer, och där bakom låg ett hot om lockout på ytterligare 80,000- personer. Efter den tidens förhållanden -- det är ju tjugufem år sedan dess _ var det en ytterst betydande kontingent av Sveriges industriarbetare. Det proklamerades en storstrejk, som, om jag minns rätt, omfattade 320,000 man. Om en regering skall skaffa konflikter urvärlden, hade det väl varit lämpligt att den gången resa det anspråket, men jag