Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 17 februari. Nr 10. 15 _ _ Om vissa ändringar 2' en-sittarlagen. (Forts.) man inte nu kunna vara lika human som man var förr i tiden? Förhållandena. ha nämligen ändrats fullkomligt. Förr fanns det tusentals, jag kan sägatiotusentals sådana där små egna hem på mark, som bara var upplåten medupplåtelserätt. Numera har systemet ändrats i mycket hög grad. Då upplåtelser numera förekomma, ske de 1 allra största utsträckning och i de allra flesta fall med full äganderätt efter avstyckning. Den, som numera bygger, har alltså i regel köpt sin tomt, innan han börjar bygga. Därav följer, att behovet av en förändring av lagstiftningen med framflyttning av tiden, såsom herrLindhagen önskar, numera inte förefinnes, åtminstone inte alls tillnärmelsevis i samma grad som förut. Det är också ganska märkvärdigt konstatera, att verkan av denna lag ännu ingalunda upphört. Jag kommer inte ihåg siffrorna -- jag blev anmanad av utskottets ordförande, som var tvungen att avlägsna sig, att svara herrLindhagen och har inte skaffat mig något material -- men jag vill minnas från frågans behandling i lagutskottet, att det varje år allt fortfarande kommer många hundra fall till behandling enligt denna lagstiftning. Jag tror alltså inte, att det innebär någon som helst olägenhet, om lagen bibehålles i den form den nu har. Tvärtom skulle jag inte tro, att de, som herr Lindhagen mest sympatiserar för, överhuvud skulle ha något gagn av en ändring, utan den skulle tvärtom stoppa upp eller åtminstone hindra hela denna upplåtelse av tomter för egnahemsbygge i arrendeform. Jag vill inte i detta sammanhang inlåta mig på vad herr Lindhagenyttrade om expropriationsrätten. Det hörde givetvis inte hit, ty i detta fall finns ju expropriationsrätt, och det var ju helt andra frågor, som herrLindhagen kom att beröra. Jag anser således i överensstämmelse med utskottets nästan enhälligamening, att de föreliggande motionerna icke böra leda till någon åtgärd, och jag ber, herr talman, att i enlighet med utskottets hemställan få yrka avslag på de föreliggande motionerna. Herr Lindhagen: Det sista anförandet var, såvitt jag förstår, ett försök till kringgående rörelser på, så många linjer som det eniga utskottets utsedde talesman möjligtvis kunde hitta på för att därigenom kunna fullkomligt gå förbi själva saken, den heta gröten. För det första var det inte bara tiotusen sådana egna hem, som det gällde att tillgodose, när lagen antogs 1918, utan det var åtminstone hundratusen enligt den statistik, som man gjorde. Därav följer också, att den lagenfortfarande tillämpas, ty det går inte på en gång att genomföra så mångainlösningar. En mängd husägare löser ock marken först, när slutet avupplåtelsetiden nalkas. Då komma de. Men påpekandet, att lösningar enligt gamla lagen ännu förekomma, är inte det allra ringaste bevis för att detta förslag är obehövligt. Vidare sades, att det inte alls är fråga om någon expropriationsrätt. Jo, det är just fråga om expropriationsrättens utsträckande enligt lagen tillsådana hem, som tillkommit efter den 1 januari 1919. Jag förstår inte alls, vad den siste talaren menade med denna erinran. Vidare yttrade han, att statsmakten skulle förlora sin auktoritet, ifall man ändrade och plottrade för mycket på en sådan här lag. Det har ju plottrats ganska mycket på denna lag och i början på ett fenomenalt ovanligt sätt, just för att få den effektiv, och om den fortfarande brister på någon punkt,- böra väl statsmakterna avhjälpa även de bristerna. lnte stärker riksdagen genom ett avslag sin auktoritet hos folk ute i landet, som nu får gå ifrån sina hem. Och det är bara den auktoriteten det är fråga om. Andramänni