Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 24 februari. Nr 12. 13 Om skydd för markägares rätt till bärplockmlng. (Forts.) förefallit litet stelbent, och förslaget har inte vunnit något gehör. Hur man vrider och vänder på saken, så är den, såvitt jag begriper, inte möjlig att på ett tillfredsställande sätt lösa. Då fråga vi oss: kan det vara skäl i att ständigt sätta i gång utredningar, som inte leda till något resultat? Den. som följt med lagstiftningen här ilandet vet, att sedan riksdagen -- eller rättare sagt Kungl. Maj :t på riksdagens anhållan _ år 1922 gjorde en rensning bland kommittéerna, ha dessablomstra_t upp på nytt, och jag tror det är värre nu än det någonsin har varit.Lagstiftningsarbetet håller på att växa vederbörande över huvudet. Kan det då vara skäl i, att när man ser att det inte tjänar någonting till, återigen sätta i gång utredningskvarnen? Mina herrar, det var dock så sent som 1930, som vi talade om denna sak. Skall det vara nödvändigt att en gång undervarje riksdagsperiod hålla på med detta? Jag vill visst inte underskatta frågan eller förneka, att den kan vara känslig, men då man inte ser någon väg att komma fram på, tycker jag man har alla skäl att åtminstone denna gången ställa sig avvaktande. Jag kan gärna tillägga, att det är för mig en viss överraskning, att frågan i dag föranleder någon diskussion, ty om någonsin fredsduvan svävat över ett utskott, så var de då denna fråga behandlades i första lagutskottet. Jag gick i den naiva föreställningen, att det inte skulle bli några reservationer, men nu se vi, att alltsammans är i gång igen. Med allt, erkännande åt de tankar, som kunna röra sig på andra sidan, ber jag att få vädja till herrarna att inte på nytt sätta i gång en utredning, som enligt min mening inte tjänar någonting till. Herr Larson, Edward: Herr talman! Man förstår mycket väl, varför denna fråga gång på gång återkommer. Det är ju faktiskt så, att lantmännen iallmänhet anse, att vad som växer på deras ägor är deras tillhörighet. Enligt gammal hävd synas de dock inte framför andra ha rätt till de vilda bär, som växa på deras mark. Däremot, om ett villebråd springer över marken, ha de rätten att skjuta det och kunna räkna det som sitt. Men de vilda bären kunna plockas av vem som helst, som kommer dit, och det är därför förklarligt att det reageras häremot. Tyvärr är det ju så, som förut sagts, att denna fråga är mycket svår att lösa. För min del skulle jag inte ha någonting emot, om det kunde ordnas på något sådant sätt, att vederbörande jordägare kunde få ett områdeavskilt, där han kunde tillgodogöra sig de här växande bären, men jag kan inte se någon framkomlig väg. Vissa år växa ju bären på en plats, och andra år på en annan plats. Skulle man undanta vissa områden, så förmodar jag, att det första man hade att göra vore att skaffa kartor över all skog för att kunna utmärka ägorna och gränserna för nämnda områden. Men även om det går att göra detta på kartan, så kommer det att visa sig mycket svårt att utmärka dem i skogen, och det skulle leda till många ofrivilliga lagöverträdelser.Dessutom skulle detta medföra både mycket och besvärligt arbete förvederbörande myndigheter. För övrigt tror jag, att en hel del större jordbrukare inte fäster så stort avseende vid de vilda bär, som växa på deras skog. De ha inte tid att ägna sig åt dem. Men det är naturligtvis olika i olikatrakter av landet. Vad som kan vara brukligt på en plats, förekommer kanske inte alls på en annan. De jag i första hand ömmar för - och det beror naturligtvis på minerfarenhet från min egen hembygd - är de mindre jordbrukarna, som äro bosatta i skogsbygderna. l allmänhet ha de en liten del omkring tomten ellerlägenheten eller jordbruket eller vad man vill kalla det, där skogen ärundanhuggen, och marken i många fall inhägnad, där det växer rikligt med bär.